Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vetenskapsmän eller andra arbetare i kulturens tjänst
— än det att ideligen blifva på en gång ompysslad och
regerad af herrar, till hvilka den icke i sitt innersta
hjärta ser upp såsom till sina naturliga och rätta
ledare — herrar, hvilka kåren måst hålla till godo
med, endast därför att de plötsligt fallit från “höjden*
ned på än den ena, än den andra ledarplatsen.
Dekorativa pjäser — invänder man — som “höra till
pjäsen“. Förödmjukande i alla fall — svarar jag —
både när de som ledare verkligen leda, och när de,
hvilket torde vara det vanligaste, söm ledare ledas
— af sina egna “allra ödmjukaste tjänare*. Konsten
behöfver inte längre dylika “konster“ för att växa och
trifvas; de voro kanske behöfliga under peruktiden,
men i vår demokratiska och rationella tid passa de
inte längre utan stå hindrande i vägen för en fri,
personlig och spontan konstutveckling, den enda, som
det för framtiden kan bli tal om. Ty den trationella
hofkonsten ligger sedan länge flämtande på sitt yttersta
— Kejsar Wilhelms “Siegesallé“ kan betraktas som
dess dödsryckning.
Den del konstnärsförbundet haft i fråga om att
skapa friare, starkare, personligare konstförhållanden
här hemma, med andra ord: i fråga om att göra det
möjligt för konstnärerna att kunna lefva och känna
sig lefva som konstnärer, rätt och slätt och fullt och
helt, det må bli framtidens sak att räkna ut. I utlandet
har man flera gånger uttalat förvåning öfver att
Sveriges konst redan i midten af 80-talet fick en ordnad
“secession*, alltså långt innan någon dylik blifvit på-
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
