Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glittret. En liten badianska är en nyckfull
varelse, skalkaktig och ostyrig som
dansande vågor och vinande skum. En maka
och mor är någonting helt annat. Hon sa
allvarligt och mjukt:
Naturligtvis är jag er mycket tacksam.
Jag borde själv ha sagt min man att
klimatet här inte passar honom. Men det
föll sig inte så lätt. Jag kan inte tala
med samma auktoritet som ni. Och jag
måste ju stanna här. Min man behöver
bergsluft, barnen havsbad. Man slits
mellan sina plikter.
Brenner vände henne ryggen; von
Hancken sa:
Tacksägelserna börja inströmma. Jag
hoppas att Markurell skickar Lotten
blommor. Men jag grunnar, jag! Lotten har
ju inte rått honom att resa. Varför säger
han det? Varför säger inte Lotten åt
Rödhättan att han ljuger? Varför säger
inte Lotten åt henne, att Markurell bör
resa? Börjar det kännas kusligt? Tänk
om Rödhättan sa: Vad vet ni om mig
eller Johan? Vad vet Lotten? Jag
grunnar! En människa som Lotten går inte
omkring i ogjort väder med lösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
