- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
145

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mina förnimmelser i ordet ”brevlådeskräck”, jag bara grät. Fru
Meyer sade till Lillegut:

— Nu gråter hon, bär hit hinken åt henne att gråta i.

Då måste jag ju skratta i snyftningarna. Nu infördes
emellertid följetongen och jag fick några kronor — en del av dem
gingo tillbaka till Stockholm, men inte hjälpte de stort.
Vinterkläderna kunde jag inte gå med, nu hade det blivit sommar, jag
fick låna Helmas avlagda blå klädeskrage, som hängde på en
krok i tamburen. Och då jag en gång var bjuden till middag
hos Sindings köpte jag mig en blus, en av de första fina blusar
jag ägt. Vit med pipat krås, elegant.

Vintern kom och den var bitande kall i det dimmiga
Kristiania, tjugu grader var vanligt. Så nu togos vinterkläderna
till igen. Kläder var för övrigt av ingen betydelse, ingen talade
om dem, ingen brydde sig vidare om vad man hade på sig. En
hel upplevelse var Trikken, den elektriska spårvagnen — en
sådan hade vi inte hemma. Man stod framme hos föraren och
lät vinden bita sig i ansiktet på färden nedför Drammensvejen.
Det gick undan och det var en salig upplevelse att känna fart,
ännu starkare än kälkens och sparkstöttingens!

Till jul skulle jag resa hem. Jag steg upp mycket tidigt en
kall, dimmig morgon, och hade fått klenäter med mig överst
i kappsäcken. Gick in för att säga adjö till fru Meyer, som ännu
låg — jag tror att tåget gick i ottan, var det disigt och mörkt.

— Så må du ha det så gott da, ven min, var hennes hälsning,
det låg ömhet i den.

Fru Meyer var specialist på lampskärmar. Jag hade med mig
en åt mamma som julklapp, som Emma Meyer själv gjort. Den
var mycket stor, väl sextio centimeter i diameter och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free