Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 97. Atos' ålderdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
pas på hela den lysande framtid, unga män av hans förtjänst
och hans börd billigtvis kunna vänta sig; lev för honom...
Men jag lever ju, herr doktor; åh, var lugn, tillade han
med ett vemodigt småleende, så länge Raoul lever, skall jag
nog kunna det, ty så länge han lever, skall även jag leva.
- Vad säger ni?
- En ganska enkel sak. För närvarande, doktor, har jag
dragit mig tillbaka inom mig själv. Det vore en
ansträngning över mina krafter att tillbringa ett liv under glömska,
förströelse, likgiltighet, när jag icke mera har hos mig Raoul.
.Ni begär väl icke, att lampan skall brinna, när gnistan icke
där framkallat lågan; begär då icke heller, att jag skall leva
i bullersam glädje. Jag vegeterar, jag förbereder mig, jag
avvaktar tiden. Hör på, doktor, kom i håg de soldater, vi så
ofta sågo tillsammans i hamnarna, där de väntade på att bli
inskeppade; liggande sorglösa, till hälften på ena elementet,
till hälften på det andra, voro de varken på det ställe, dit
havet skulle föra dem, eller på det, där landet skulle förlora
dem; med sina saker i ordning, med spänd själ och stirrande
blick väntade de blott. Se där bilden av mitt närvarande liM
Liggande som dessa soldater, med örat uppspänt för de Iji^d,
som nå det, vill jag vara färdig att vid första kallelse bege
mig av. Vem skall komma med denna kallelse? Livet ellpr
döden? Gud eller Raoul? Jag är rustad, min själ är beredd,
jag väntar signalen... Jag väntar, doktor, jag väntar.
Doktorn kände naturen av denna själ, styrkan hos denijia
kropp; han eftersinnade ett ögonblick och insåg, att alla ojrd
här voro överflödiga, alla medel onyttiga; han avlägsnade
sig, i det han uppmanade Atos1 betjäning att icke ett enda
ögonblick lämna honom.
Sedan doktorn avlägsnat sig, visade Atos varken vrede eller
förtrytelse över, att han stört honom; han tillsade icke en
gång, att man strax skulle tillställa honom de brev, som
kunde anlända; han visste ganska väl, att varje förströelse för
honom vore en glädje, ett hopp, som hans tjänare gärna med
sitt blod skulle köpa honom.
Sömnen var numera för honom en sällsynt gäst. Efter
mycket grubblande försjönk Atos för några timmar i ett
drömme-ri, vida djupare och dunklare, än vad andra skulle hava
kallat en verklig dröm. Det ögonblickliga lugn, som denna
glömska av sig själv skänkte åt kroppen, tröttade däremot själen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
