Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 97. Atos' ålderdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
släpa sig fram till de mellersta träden, sätta sig på en
mossbänk, som var belägen vid en sidoalle, och sålunda
avbida krafternas eller, rättare, nattens återkomst.
Snart kände han sig trött efter blott hundra stegs
promenad. Slutligen ville Atos icke mera stiga upp, han visade
från sig varje födoämne, som man bjöd honom, och tjänarna,
helt förskräckta, fastän han icke beklagat sig, och ehuru
småleendet ännu svävade på hans läppar, samt ehuru väl
han ännu allt jämt talade med samma lugna röst, tjänarna
skyndade till Blois för att därifrån hämta den avlidne
monsieurs forne läkare och förde honom med sig tillbaka till
greve de la Fére, varefter man ställde så till, att läkaren
kunde se greven utan att ses av honom.
I sådan avsikt förde de läkaren in i ett kabinett, som låg
näst intill sjukrummet, och badö honom icke visa sig, på
det greven ej skulle bli missnöjd, då han icke begärt någon
läkare.
Doktorn efterkom deras önskan. Atos var på sätt och vis
ett mönster för traktens alla ädlingar; bloisborna skröto av
att bland sig äga denna heliga relik av den gamla franska
äran; Atos var en mycket förnäm man i jämförelse med
dessa andra ädlingar, vilka konungen danade, i det han med
sin unga och fruktsamma spira berörde de förtorkade
stammarna av provinsens heraldiska träd.
Man vördade, säga vi, man älskade Atos. Läkaren kunde
ej uthärda att se hans folk fälla tårar och att se tillströmma
traktens alla fattiga, åt vilka Atos’ vänliga ord och allmosor
skänkt liv och tröst. Från sitt gömställe undersökte alltså
läkaren beskaffenheten av detta hemlighetsfulla onda, som
med var dag allt värre angrep en man, vilken helt nyligen
varit så rask och levnadsfrisk.
På Atos1 kinder upptäckte han purpurn av den feber, som
tänder och när sig själv, den långsamma, obarmhärtiga feber,
som uppkommer i en vrå av hjärtat och döljer sig bakom
denna vall, hämtande ökad styrka av det lidande den alstrar,
på en gång orsak till och verkan av ett farligt tillstånd.
Greven talade icke mera med någon; han talade icke en
gång för sig själv. Hans tankar fruktade bullret; de
närmade sig den grad av överretning, som gränsar till en själens
katalepsi. En sålunda i tankar fördjupad människa tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
