Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 96. Testamentet - 97. Atos' ålderdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776
Detta utgjorde den trogne vännens arvslott. Dessa kläder
tillhörde honom; de hade skänkts åt honom. Man såg
Mousqueton utsträcka sin hand över dessa reliker, dem han
kysste med sina läppar.
D’Artagnan närmade sig för att trösta den stackars
tjänaren.’
- Min Gud, han rör sig icke ur stället! sade d’Artagnan;
han är avsvimmad!
D1 Artagnan bedrog sig. Mousqueton var icke avsvimmad;
han var död.
Död som hunden, vilken, då han mist sin herre, lägger sig
att dö på hans röck.
97. ATOS’ ÅLDERDOM.
Medan alla dessa tilldragelser för alltid åtskilde de fyra
musketörerna, vilka fordom med nästan oupplösliga
band varit sammanlänkade vid varandra, började även Atos,
nu ensam efter Raouls bortresa, erlägga sin gärd till denna
förtidiga död, som är en följd av älskade vänners frånvaro.
Sedan Atos kommit tillbaka till sin egendom i Blois och
numera icke en gång hade hos sig Grimaud för att mottaga
ett sorgset småleende, då han gick ut bland
blomsterrabatterna, kände han med var dag styrkan avtaga hos en natur,
som så länge synts honom oövervinnelig.
Hans ålderdom, fördröjd genom det älskade föremålets
närvaro, infann sig nu med sina krämpor och besvärligheter,
vilka til l togo i samma förhållande, som de dröjt att infinna
sig. Atos hade icke mera hos sig sin son och behövde ej
längre beflita sig om att gå rak och med högburet huvud för
att giva honom exempel; han såg icke mera den unge mannens
blixtrande ögon, denna härd, som alltid glödde och som
underhöll lågan av hans egna blickar.
För övrigt måste vi också nämna, att då denna natur, så
utmärkt genom sin ömhet och grannlagenhet, icke mera fann
sig hämmad i sina utbrott, överlämnade den sig åt sorgen
med hela häftigheten hos alldagliga naturer, när dessa
överlämna sig åt glädjen.
Greve de la Fére, som till sitt sextioandra år förblivit ung,
denne krigare, som bibehållit siu styrka oaktat alla
ut-ståndna mödor, sin själsfriskhet oaktat all$ olyckor, sitt blida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
