Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 78. En vän till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Fyra timmar! sade Aramis i hånfull och tvivlande ton.
- Så sant jag heter Fouquet, skall ingen efterspana eder,
förrän denna tid förflutit. Ni har således fyra timmars
försprång framför alla dem, som konungen kunde vilja sända
efter eder.
- Fyra timmar! upprepade Aramis, rytande.
- Det är mer, än som behövs för att gå ombord och hinna
till Belle-Isle, där jag skänker eder en fristad.
- Ah, mumlade Aramis.
- Belle-Isle är min tillhörighet för eder, liksom Vaux är
det för konungen. Skynda d’Herblay, skynda; så länge jag
lever, skall ej ett hår röras på edert huvud.
- Tack! sade Aramis med dystert hån.
- Bort då, - bort då, och låt oss taga varandra i hand på,
att vi båda skynda, ni att rädda edert liv, och jag att rädda
min heder.
Aramis framtog nu sin hand, den han hittills dolt innanför
rocken. Handen var röd av hans blod; rned naglarna hade han
sargat sitt bröst, som för att straffa köttet, vilket alstrat så
många planer, ännu vanskligare, ännu dåraktigare, ännu
förgängligare än människans liv. Fouquet kände både avsky
och medlidande med Aramis, han öppnade för honom sin
famn.
- Jag hade intet vapen, mumlade denne, lika vild och
gräslig att åse som Didos vålnad.
Utan att beröra Fouquets hand bortvände han sina blickar
och tog två steg tillbaka. Hans sista ord var en förbannelse,
hans sista åtbörd var det anatem, denna röda hand tecknade,
i det den fläckade Fouquets ansikte med några droppar av
Aramis1 blod.
Båda störtade ut ur rummet genom lönntrappan, som förde
till den inre gården.
Fouquet befallde fram sina hästar, och Aramis stannade vid
foten av den trappa, som förde till Portos’ rum, där han länge
överlade, medan Fouquets vagn i stark galopp rullade över
stenläggningen på den större gården.
- Skall jag resa ensam? . . . sade Aramis för sig själv; eller
underrätta prinsen? ... O, raseri! . . . Underrätta prinsen och
sedan göra . . . vad? Resa bort med honom? . . . Över allt
släpa med mig detta förrädiska vittnesbörd? . . . Krig? . . .
Ett borgerligt, oförsonligt krig? . . . Ack, utan tillgångar . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
