Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 66. Fängelseguvernören och hans sällskap - 67. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Vad skall jag svara? frågade Baisemeaux.
- Vad ni behagar, genmälde Aramis, i det han bet sig i
läpparna; det blir eder sak; jag är icke guvernör på
Bastiljen, jag.
- Säg fången, ropade Baisemeaux livligt, säg fången, att
hans begäran skall uppfyllas.
Sergeanten gick ut.
- Åh, monseigneur, monseigneur, mumlade Baisemeaux,
huru kunde jag väl gissa!... Huru kunde jag väl förutse!
- Vem bad eder gissa? Vem bad eder förutse? svarade
högdraget Aramis. Orden gissar, orden vet, orden förutser
allt. Är det icke nog, det?
- Vad befaller ni? tillade Baisemeaux.
- Jag? Ingenting. Jag är blott en stackars präst, en
vanlig biktfader. Befaller ni mig att besöka den sjuke?
- Åh, monseigneur, jag befaller eder ej, jag ber eder därom.
- Gott! Visa mig då vägen.
Efter Aramis’ besynnerliga förvandling till ordens biktfader
var Baisemeaux icke mera densamme.
Hittills hade Aramis för den aktningsvärde guvernören
blott varit en prelat, för vilken han hyste vördnad, en vän, för
vilken han hyst tacksamhet, men efter denna uppenbarelse,
som förorsakat en omvälvning i alla hans idéer, var han en
underordnad och Aramis en chef.
Han tände själv en blindlykta, ropade till sig en
vaktmästare och sade, i det han vände sig till Aramis:
- Jag står till tjänst, monseigneur.
Aramis gjorde blott en rörelse med huvudet, som betydde:
Det är bra! och en rörelse med handen, som betydde: Gå förut.
Baisemeaux begav sig åstad, och Aramis följde honom.
67. FÅNGEN.
Det var en vacker, stjärnklar natt; de tre männens steg
ljödo på terrassens stenhällar, och skramlandet av
nycklarna, som hängde i fångvaktarens bälte, hördes ända upp i
tornen, liksom för att erinra fångarna att friheten stod inom
räckhåll.
Man kom till foten av tornet Bertaudière, i vars båda
våningar man tyst och med en viss långsamhet uppsteg, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
