Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 45. En jesuit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
vid varje stöt, båren gjorde mot väggen eller trappans
led-gtång, i hela sin kropp kände en förfärlig skakning.
- När han äntligen inkommit i rummet, sade han till
bärarna:
- Hjälpen mig nu att sätta mig i den här länstolen.
Bärarna nedsatte båren på golvet, upplyfte så varsamt som
möjligt den sjuke och satte honom i den anvisade länstolen,
som stod vid huvudgärden av sängen.
- Nu, tillade han med mycket saktmod i ord och
åtbörder, bed j en nu värden komma upp.
Man åtlydde befallningen.
Fem minuter därefter syntes på tröskeln värden på Vackra
påfågeln.
- Min vän, sade fransiskanermunken, var god och giv det
beskedliga folket litet till bästa; de äro bönder under
vi-comteskapet Melun. De funno mig liggande avsvimmad av
hetta på vägen, och utan att fråga efter, om de skulle få
betalning för besväret, ville de bära mig hem till sig. Men
jag vet, vad det kostar fattiga att härbärgera en sjuk, och
jag ville därför hellre komma till värdshuset, där man
dessutom väntade mig.
Värden betraktade förvånad fransiskanermunken.
Munken gjorde, med sin tumme och på ett eget sätt,
korstecknet över sitt bröst.
Värden svarade med samma tecken över vänstra axeln.
- Ja, det är sant, sade han, ni var verkligen väntad, min
far, men vi hoppades få se eder i ett bättre tillstånd.
Medan bönderna med förvåning sågo den hittills så dryge
värdshusvärden plötsligen i den stackars munkens närvaro
antaga en helt vördnadsfull min, upptog munken ur sin djupa
ficka två eller tre guldstycken, som han visade dem.
- Se här, mina vänner, sade han, har jag medel att kunna
betala de omsorger, man här skall ägna mig. Lugnen eder
således och våren icke rädda att lämna mig kvar här. Mitt
samfund, för vilket jag reser, vill icke, att jag skall tigga,
men som den omvårdnad I ägnat mig likaledes förtjänar
belöning, så tagen dessa två louisdorer och gån i frid.
Bönderna vågade ej mottaga de dem erbjudna
penningarna; värden tog de två louisdorerna ur munkens hand och
lade dem i en bondes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
