Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Gravvalvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gav akt på fienden; den bestod av hundra femtio skottar.
De hade summit över Tweed och skulle, i händelse av ett
anfall, simma tillbaka och göra larm; men som ingen bro fanns
på detta ställe och Lamberts soldater icke voro så kvicka att
kasta sig i vattnet som Monks, tycktes den senare ej vara
särdeles bekymrad för anfall från den sidan.
Hitom floden, omkring fem hundra steg från det gamla
klostret, hade fiskarna sin boning mitt bland en hop små
tält, uppslagna av de närmaste klanernas soldater, som
medfört sina hustrur och barn.
De gingo nu över detta mörka landskap, som upplystes av
ett dubbelt sken, det silvervita månskenet och det rödaktiga
skimret från de slocknade eldarna. Då de kommo till det
ställe där vägen grenade sig, stannade Monk och sade till
sin kamrat:
– Min herre, tror ni eder kunna hitta vägen?
– Om jag icke bedrar mig, general, så för mellersta vägen
rakt fram till klostret.
– Alldeles riktigt, men vi behöva ljus för att kunna
vägleda oss i det underjordiska valvet.
Monk vände sig om.
– Ah, det tyckes, som Digby följt oss! sade han; så
mycket bättre; han skall skaffa oss vad vi behöva.
– Ja, general, där borta synes verkligen någon, som en
stund gått efter oss.
– Digby! ropade Monk, kom hit, Digby!
Men i stället för att lyda gjorde skuggan en åtbörd av
överraskning, ryggade tillbaka i stället för att närma sig
samt böjde sig ned och försvann längs dammen på vänstra
sidan i det hon ställde kosan åt den för fiskarna bestämda
boningen.
– Det ser ut, som det icke var Digby, yttrade Monk.
Båda hade med blickan följt skuggan, som försvann. Men
en man, som smyger omkring klockan elva på aftonen i ett
läger, där tio till tolvtusen man sova, är ingenting så
ovanligt, att Atos och Monk skulle oroa sig över detta
försvinnande.
– Emellertid, efter vi behöva en lykta, en lanterna eller en
fackla för att kunna se, var vi skola sätta foten, så låt oss
skaffa oss en sådan, sade Monk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
