Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Remember
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Parry, återtog konungen, jag vill icke försumma ett för
mig så kärt tillfälle att tacka den adelsman, hos vilken vår
familj står i förbindelse för ett så lysande prov på tillgivenhet
och ädelmod. Och vändande sig till Grimaud, sade han:
Min vän, var god och håll min häst.
Och sedan han kastat tygeln i Grimauds hand, inträdde
konungen alldeles ensam till Atos, liksom man går in till sin
like. Karl vägleddes tillräckligt av Grimauds anvisning:
"Längst bort, under kastanjeträden"; han lämnade därför
byggnaden till vänster och gick rakt fram till den anvisade
alléen. Att hitta vägen var ganska lätt; topparna av de stora,
redan med löv och blommor betäckta kastanjeträden sträckte
sig uppöver alla de andra trädtopparna.
När han kommit i denna allé, där det mer eller mindre täta
lövvalvet kastade mörkare eller ljusare skuggor på marken,
varseblev den unge fursten en adelsman, som gick fram och
tillbaka med armarna på ryggen, och som syntes fördjupad i
angenäma betraktelser. Utan tvivel hade han ofta låtit
denne adelsmans utseende beskrivas för sig, ty Karl II gick utan
minsta tvekan rakt fram till honom. Vid bullret av hans
steg upplyfte greve de la Fère huvudet, och då han såg en
obekant med ädel och elegant hållning närma sig, tog han
av sig hatten och stannade. Då han endast var några steg
från honom, avtog även Karl II sin hatt. Därpå sade han
som för att besvara grevens stumma fråga:
– Herr greve, jag kommer för att uppfylla en plikt. Jag
borde redan för länge sedan förklarat eder min oändliga
tacksamhet. Jag är Karl II, son av Karl Stuart, som regerade
över England och dog på schavotten.
Vid detta lysande namn kände Atos en rysning genomila
sina ådror, men då han såg den unge fursten stå med blottat
huvud och räcka honom sin hand, grumlade två tårar för ett
ögonblick den klara asurn i hans vackra ögon.
Han bugade sig vördnadsfullt, men fursten fattade hans
hand.
– Ni ser, hur olycklig jag är, herr greve, sade Karl; det
fordrades en slump för att närma mig till eder. Ack, jag
borde se mig omgiven av de människor, jag älskar och
högaktar, och måste i stället åtnöja mig med att i mitt hjärta
bevara deras tjänster och i mitt minne deras namn! Sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
