Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Främlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länstolen, sträckte ut sina ben och tillslöt ögonen som en man,
vilken sover eller begrundar.
Då konungen kom tillbaka, reste sig Karl II upp, men vid
första ögonkastet såg han modstulenhet tecknad på Ludvig.
Han tog först till ordet som för att underlätta den
smärtsamma bekännelse, Ludvig måste avlägga.
– Hur som helst, sade han, jag skall aldrig glömma den
godhet, den vänskap ni bevisat mig.
– Ack, svarade Ludvig XIV, min goda vilja förmådde
ingenting, min bror!
Karl II blev ytterst blek, lade sin kalla hand på pannan och
kämpade några ögonblick mot en svindel.
– Jag förstår, sade han äntligen, ingen förhoppning mer!
Ludvig fattade Karl II:s hand.
– Vänta, min bror, sade han. Allt kan ännu ändras;
förtvivlade beslut fördärva ofta den bästa sak; jag ber,
lägg ännu ett års prövotid till de år ni redan utstått. Det
finnes varken anledning eller tillfälle för eder att handla
i detta ögonblick, hellre än i ett annat; kom med mig, min
bror, jag giver eder ett av mina slott, vilket ni täcktes bebo;
jag skall tillika med eder ha ett vaksamt öga på tilldragelserna,
vi skola förbereda dem tillsammans; se så, min bror,
fatta mod!
Karl II lösgjorde sin hand ur konungens och steg tillbaka
för att på ett formligare sätt taga avsked av honom.
– Jag tackar eder av allt mitt hjärta, sire, svarade han,
men jag har utan framgång bett den störste konungen på
jorden, nu vill jag bedja Gud om ett underverk.
Han avlägsnade sig med högburen panna, darrande hand,
ett smärtsamt uttryck i sitt ädla ansikte.
Då musketörofficern såg honom gå förbi med så dödsblekt
ansikte, föll han nästan på knä för att hälsa honom.
Därefter tog han en fackla, ropade till sig två musketörer
och steg med den olycklige konungen utför den ödsliga
trappan.
Då han kommit till porten, frågade officern konungen,
vilken väg han ämnade sig, så att han kunde skicka
musketörer att ledsaga honom.
– Min herre, svarade Karl II halvhögt, ni, som säger eder
ha känt min far, kanhända har ni bett till Gud för honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
