Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1295
Romerska riket
1296
v. delar. I strider mot Marcus
Antonius’ broder Lucius
(Peru-sinska kriget) samt mot
S.Pom-p e’ j u s befäste Octavianus sin
makt med hjälp av sin utmärkte
fältherre Agrippa. Antonius å
andra sidan misslvckades i sitt
försök att hämnas Crassus’
nederlag och erövra Partien. Till slut
kom det till öpnen strid mellan
trinmvirerna. Antonius och
Kleo-pptra besegrades i sjöslaget vid
Aktion 31 f. Kr. och togo f. å.
sina liv. Octavianus stod nu som
s.egrare och företog en
genomgripande omorgan:sation av R.,
härvid full föl iande Pompeius’ och
Caesars centraliseringssträvanden.
— Princip a’tets t i cl (31
f. Kr.—192 e. Kr.). Monarkin
hade vuxit fram i föl id av
nödvändigheten att giva R. en fastare
styrelse än den republikanska.
Octavianus sökte i modigaste mån
anknyta sin styrelse till de
republikanska formerna. Han lät
tilldela sig de främsta republikanska
ämbetena och regerade ss.
pri’n-ceps (se d. o.) med hedersnamnet
Augustus (se d. o.). Därjämte bar
han liksom sina efterföljare
namnet Caesar (därav titeln kejsare,
se d. o.). Senaten bibehölls som
en högsta dömande och
förvaltande myndighet vid kejsarens
sida. Augustus behöll ss.
impera’-tor (se d. o.) ledningen av
krigsmakten och tillsatte själv
ståthållarna i de provinser, till vilka
trupperna voro koncentrerade.
De förnämsta ämbetsmännen
inom provinsförvaltningen voro
prokonsu’lerna och därnäst
pro-praeto’rerna och prokurato’rerna.
Monarkins samband med de
demokratiska strömningarna fick
sitt uttryck i att kejsaren
övertog folktribunernas alla
befogenheter. Finansförvaltningen
delades mellan princeps och senaten,
så att den förre fick de
förnämsta statsinkomsterna på sin
lott för att med dem sörja för
rikets försvar och lugn utåt och
inåt. Ehuru senaten aldrig i strid
mot princeps Ivckades hävda sin
ställning, respekterades den dock,
utom av särskilt despotiska
kejsare. På sådana är emellertid R:s
keisarhistoria rik, liksom på
märkliga gestalter över huvud (se
vid. art. under de olika
keisar-namnen). Under de båda första
kejsarna av den jiTlisk-clau’diska
dynastin (311 f. Kr.—68 e. Kr.),
Augu’stus (d. 14 e. Kr.) och
Tibe’rius (d. 37),
stabiliserades statsskicket, så att det utan
svårare skakningar upprätthölls
även av deras mer 1. mindre
odugliga efterträdare. C a 1 i’g u 1 a (37
—41), C 1 a_u’ d i u s (41—54) och
Ne’ro (54—6S). Under striderna
efter Neros fall hade R. tre
kejsare under ett år, Galba, Otho och
Vitellius. Den fla’viska dynastins
förste härskare, Vespa si a’
-nu s (69—79), återställde
ordningen och lugnet i riket samt
upprättade finanserna. Under
hans söner, T i’ t u s (79—81) och
D o m i t i a’ n u s (81—96),
fortsatte rikets blomstring. Under ett
årh. följde nu regenter (t. o. m.
Marcus Aurelius), vilka i hög
grad förverkligade principatets
idé om en riksvårdande styrelse i
samverkan med senaten (”den
lyckligaste perioden av
kejsartiden”). Efter Ne’rva (96—98)
följde T r a j a’ n u s (98—117),
som gav R. dess största yttre
omfång och i det inre förde ett starkt
och landsfaderligt regemente.
Ha-d r i a’n u s (117—138) utrymde
en stor del av företrädarens
erövringar, bl. a. Mesopotamien, och
sökte skydda R:s gränser genom
vidsträckta befästningssystem (se
L i m e s). Under ständiga resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
