Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Polen (Historia — 1660-t.)
392
enstämmiga samtycke. Riksdagens
svagheter voro, att den endast var
sammansatt av adelsmän — den
fåtaliga borgarklassen och den i
realiteten livegna bondeklassen
voro uteslutna — och att den
verkliga makten innehades av ett
fåtal rika ätter, de s. k.
magnaterna. Dessutom var varje
riksdagsman bunden av
instruktioner från sin lokala sejmik,
vilken endast respekterade beslut,
som den själv gillade;
följden blev, att endast enhälligt
antagna beslut fingo giltighet. —
Under de båda sista jagellonerna,
Sigismund (Zygmunt) ”den
gamle” (1506—48) och
Sigismund II August (1548—72)
hävdade P. i det stora hela sin
yttre ställning. Då Tyska orden
reste sig mot P., besegrades den
1525 (se Albrekt 2). Med
Ryssland uppblossade gång på
gång strider, som fördes med
växlande lycka. Bl. a. förvärvade
Sigismund August vid Tyska
ordens upplösning Livland och
Kurland. Den stegrade faran
från Ryssland medförde ett ökat
närmande mellan P. och Litauen,
i det att personalunionen 1569
förändrades till realunion med
gemensamt vald konung och
gemensam sejm. P. deltog även i
Nordiska sjuårskriget (se d. o.).
Den polska konungamakten
fortfor att försvagas; under
Sigismund den gamle förekom det
första exemplet på de s. k.
ro-koszy, d. v. s. öppna adelsuppror
mot konungen. Samtidigt öppnade
szlachtan en i det stora hela
misslyckad kamp mot de stora
magnaterna, spec. de andliga, och sökte
därvid som medel begagna sig av
reformationsidéerna, som en tid
vunno snabb spridning i landet,
tills under Sigismund August den
katolska reaktionen åter vann
överhand. — Statsmaktens
förfall (1572—1697). Sedan
formerna definitivt fastslagits för
det fria konungavalet, som
utgjorde den polska statens stolthet
men som mer än annat också var
dess olycka, valdes den franske
prinsen Henrik av Valois (se
Henrik sp. 645) och, sedan
denne återvänt till Frankrike,
voj voden av Siebenbürgen, S t e
-fanBathori (1575—86), vilken
med mycken kraft hävdade rikets
ställning utåt, spec. mot
Ryssland, men icke lyckades få bukt
med szlachtan och ej heller
reformera konungavalsmetoden. Efter
en het valstrid utsågs sedan till
konung den svenske tronföljaren
S i g i s m u n d, son till den siste
jagellonens syster Katarina.
Under honom (1587—1632) och hans
bägge söner, Via dislav IV
”den duglige” (1632—48) och den
svage J o h a n K a s i m i r (1648
—68), förde P. mot Sverige ett
långvarigt krig, vållat av
Sigis-munds avsättning från dess tron
och av båda rikenas anspråk på
Livland; delvis var kriget ett led
i de katolska och protestantiska
makternas jättekamp (se
Trettioåriga kriget). Kriget,
avbrutet genom ett stillestånd
1629—35, förlängt till 1655,
avslöts, sedan ett nationellt
befrielsekrig under ledning av S.
Czarniecki räddat riket under
Karl X Gustavs invasion, genom
freden i Oliva 1660, varvid P. fick
uppge anspråken på Livland.
Striderna mot Sverige hindrade P.
från att med kraft tillvarata sina
intressen mot den vida farligare
fienden Ryssland. Visserl. vann
Vladislav stora framgångar i
kampen mot ryssarna, men under
Johan Kasimir gick det under
polsk överhöghet stående
kosac-kiska Ukraina 1667 förlorat till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
