Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persisk litteratur - Persistera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Persistera—Personell
160
1896) beskrivningar över sina
resor. I motsats till de flesta
tidigare prosaverk äro dessa
skrivna på ett synnerligen klart
och. lättfattligt språk och ha
därigenom varit av betydelse för
uppkomsten av en ny persisk
prosastil.
Persiste’ra (av lat.
persi’ste-re), stå fast (vid), framhärda.
Pe’rsius, Aulus P. F 1 a c
-c u s, f. 34, d. 62 e. Kr., romersk
skald, bekant för en efter hans
död utgiven samling satirer,
formellt fulländade men av en täml.
abstrakt karaktär.
Persmässa, benämning på den
marknad, som sedan medeltiden
årligen hålles i Karlstad i slutet
av juni, urspr. i samband med
mässan till S:t Peters ära 29 juni
(se Peter-Paulsfesten).
Persnäs, socken i Kalmar 1.
(Öland), jämte Föra pastorat i
Växjö stift. 1,315 inv.
Perso’n (lat. perso’na), hos
romarna urspr. en ansiktsmask, som
användes av skådespelare i
enlighet med karaktären av den roll,
som de hade att spela, senare i
allm. karaktären hos en individ
(personlighet), slutligen
beteckning för individen själv. —
Fil. P. i bet. individuellt väsen
innebär självmedvetenhet och
förmåga av avsiktligt handlande i
en grad, som endast kan utsägas
om mänskliga varelser. Inom den
boströmska filosofin användes
emellertid begreppet P. om
privata 1. offentliga samhällen
(äktenskapet, familjen, kommunen,
staten) och detta ej blott i
”överförd” mening utan ock för att
beteckna dessa samhällen ss.
självmedvetna väsen inom den
gudomliga idévärlden. Uppfattningen är
ett uttryck för denna filosofis
stränga p e r s o n a 1 i’ s m, d. v. s.
dess uppfattning av all
verklig
het ss. till sitt innersta väsen
personlig. — Jur. Se J u r i d i s k
person. — Språkv. P. är den
grammatiska kategori, som
anger, i vilket förhållande någon
till- 1. omtalad står till den
talande. Man skiljer på första, andra
och tredje P., med syftning på
resp, den talande själv, den
tilltalade och den (1. det) omtalade.
Tredje P. innefattar dock ej blott
”personer” (1. därmed jämförligt)
utan över huvud det omtalade,
alltså även ting, förhållanden
m. m. P. har hos pronomina och
verb utbildat särskilda former.
Hos de förra äro dessa olika
alltefter numerus och kasus: jag,
mig, min (a), vi, oss, vår (a) o. s. v.
(jfr Pronomen). Även hos
verb har P. förr haft utvecklad
skillnad till numerus; nu visar
svenskan här blott rester av
rikare personböjning (I låten-, vi,
de låta; låtom oss; jfr
Kongruens och Verb).
Personage [-na’sj] (fr.
person-nage), person, vanl. i ringaktande
betydelse.
Perso’na gra’ta, lat., omtyckt,
gärna sedd person (motsats p e r
-s o’ n a i n g r a’ t a).
Persona’!, kollektivbenämning
på vid verk 1. företag anställda, i
sms. även personlig, person-.
Persona’lier (lat.
persona’-lia), uppgifter om en persons liv
och verksamhet (spec. i liktal).
Personalstatut (lat.
statu’-tum persona’le, plur. statu’ta
persona’lia), se
Internationell rätt. —
Personalunion, se Förbund sp. 902.
Personell (fr. personnel),
personlig. —• P. skatt, skatt,
som utgår efter huvudtalet och
utkräves av varje medborgare,
som uppnått viss ålder. Denna
gamla skatteform har numera
mångenstädes försvunnit. I
Sve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
