Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1569
Metrik
1570
kallas stikiskl. rapsodisk.
I icke vetenskapligt språkbruk
menas med vers ofta strof. Vers
kan slutligen också beteckna den
metriskt bundna
framställningsformen över huvud i motsats mot
den obundna 1. prosan. — De
olika arterna av r i m (se d. o. och
Allitteration) ha stor bet.
ss. markerande rytmen. För olika
arter av versutgång har man
termerna akatalektisk och
katalektisk (se dessa ord; om
s. k. versbindning se E n j a m be
-m e n t). — De
begreppsbestämningar, som här lämnats, tillhöra
den allmänna M. Den historiska
M:s föremål är den mängd olika
versarter 1. arter av meter (se
d. o.), som utvecklats genom
tiderna. Ej endast de
grundläggande rytmiska faktorerna utan
också deras sammansättning i
olika vers- och strofformer visa
en skiftande karaktär. — Den
grekisk-romerska litteraturen har
skapat ett stort antal metriska
former, av vilka flera levat kvar
till våra dagar, sedan de fått
nytt liv genom renässansen. Till
dem höra den klassiska epikens
versmått, hexametern,
det s. k. elegiska versmåttet,
distikon, samt trimetern
och den sapfiska strofen
(se dessa ord). M. som
vetenskap går tillbaka till den
grekiska litteraturen (grammatikern
Hefaistion på 100-t. e. Kr.) ; av
grekiskt ursprung är också den
ännu gängse metriska
terminologin. — Under medeltiden började
de germanska folkens inflytande
att göra sig gällande; den
viktigaste folkliga versformen, den
rimmade meter, med fyra
höjningar och växlande antal
sänkningar, som förekommer i
balladen (se d. o.), anses emellertid
ha uppstått bl. a. ur den kyrkliga
50. A T, e x. VIT. Tr. 12. 12 25.
latinska versen, som också var
rimmad. — Renässansen införde
genomgående en regelbunden
växling mellan höjningar och
sänkningar. En mängd nya,
konstfulla metriska former uppstodo
i romansk litteratur.
Renässansens drama gav bl. a. tradition
åt blankversen (se d. o.).
— Den franska litteraturens
maktställning fr. o. m. 1600-t.
motsvaras av den härskande
roll, som alexandrinen
(se d. o.) nu erhöll. Då denna
maktställning började vackla
under senare delen av 1700-t.,
yttrade sig oppositionen också i
metriska reformkrav. Blankversen
i dramat upptogs av Lessing,
Schiller och Goethe. Den lyriska
frigörelsen medförde rikt
växlande versformer. Man odlade
klassiska versmått och fri vers.
Romantiken anknöt dels till den
folkliga germanska versen (t. ex. hos
Heine), dels förnyades de
konstfulla romanska versmåtten, t. ex.
sonett, ottave rime,
can-zon, terzin, triolett (se
dessa ord). Även orientaliska
versmått upptogos, t. ex. g h a s e 1 e n
(se d. o.). — I nyare vers intar den
romanska, särskilt den franska,
alltjämt en särställning av
omtvistad art. Den har i sin helhet
en skiftande och obestämd
rytmisk prägel. Den germanska är
i allmänhet taktfastare, på
samma gång som dess rikedom på
metriska former är större. — Den
forngermanska versen nådde på
nordiskt område en betydelsefull
utveckling i den isländska
litteraturen. Den bygger på korta, genom
allitteration förbundna rader med
i regel två höjningar. En metrisk
framställning gavs bl. a. i Snorre
Sturlassons Håttatal (jfr Edda).
Om de viktigaste versmåtten se
Drottkväde, Fornyrdis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
