Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvalö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1527
Kvantteori
1528
resultat och förklarade bl. a. spec.
värmets avtagande vid låg
temperatur. 1905 tillämpade han
teorin på Hallwachseffekten,
varvid han antog, att strålningen
ej blott emitteras utan även
fortplantar sig genom rymden och
absorberas i form av kvanta. Denna
teori, enl. vilken de fotoelektriska
elektronerna skulle få en kinetisk
energi = hr—p, där p är den
energi, som åtgår för att rycka ut
elektronen ur metallen, fick ett
mycket kyligt mottagande men
bekräftades fullkomligt genom
Millikans försök 1916. — Sin
största betydelse har K. fått,
sedan N. Bohr 1913 sammansmält
den med Rutherfords atommodell
(se Atom sp. 830). Bohr låter
elektronerna kring en atom röra
sig i vissa stationära banor, vilkas
läge bestämmes av vissa
kvant-villkor. Dessa, som
formulerats allmänt av Sommerfeld m. fl.,
säga, att vissa över ett helt varv
av rörelsen utsträckta integraler
skola vara heltalsmultipler av h.
Då elektronerna röra sig i dessa
banor, skola de, i motsats till den
klassiska teorins antagande, ej
utsända någon strålning.
Emellertid ha elektronerna benägenhet
att övergå från en stationär bana,
där energin är stor, till en annan,
där den är lägre. Härvid emitteras
en strålning, vars svängningstal
r bestämmes av villkoret, att den
emitterade energin skall vara hr
Omvänt absorberas strålningen
i kvanta av storleken hr,
liksom i Einsteins teori. Härvid
utslungas ej alltid ca elektron; är
v av lämplig storlek, kan en
elektron lyftas från en bana
till en annan med större energi,
där den stannar en tid, tills den
återfaller under
strålningsemis-sion. Emellertid äro ej alla
tänkbara övergångar tillåtna; antalet
begränsas av vissa
urvalsprinciper. Dessa
föreställningar ha varit till ovärderlig
nytta för förklarande av
emissions- och absorptionsspektra hos
olika ämnen och sambandet
mellan dem, för förklaring av
spek-tralseriernas byggnad, Stark- och
Zeemaneffekten m. m. I enklare
fall (väte och helium) har man
exakt beräknat spektrallinjernas
läge och funnit fullkomlig
överensstämmelse med verkligheten.
— Vid sammanstötning mellan
en atom och en elektron kan
en elektron utslungas 1. lyftas till
en energirikare bana, medan den
stötande elektronen fortsätter sin
bana med nedsatt hastighet. Även
här följer efter en elektrons
upplyftande dess återfall under
strål-ningsemission. För förklaringen
av röntgenspektra (se
Röntgenstrålar) antar man
förekomsten av flera grupper av
elektronbanor med nära samma
energi. Den innersta är K-gruppen,
så följer L-gruppen, K-gruppen
o. s. v. Om nu atomen träffas av
en elektron, som har tillräcklig
energi för att utslunga en elektron
från K-gruppen, kompletterar
denna sig med en elektron från
någon av de yttre grupperna,
varvid någon av K-seriens linjer
utstrålas. På samma sätt
uppkomma L- och åf-serierna. — Av stor
vikt för K:s utveckling är Bohrs
korrespondensprincip, som
säger, att K:s utsagor för låga
svängningstal skola stämma med
de klassiska teorierna. — K:s
framträdande har bragt fysiken i
en svår situation: det är lika
omöjligt att undvara K. som de
klassiska teorierna, oaktat dessa
och K. synas oförenliga.
Beträffande växelverkan mellan
strålning och materia är K.
oumbärlig, även om man på vissa
punk
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
