Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Kina
802
gare bott vid. K:s nordvästgräns
men av hunnerna trängts
västerut först till trakten av Kasjgar,
sedan till Ferghana (Ta-wan).
Hans vid återkomsten avgivna
relation om västerns länder gav
impulsen till både fredligt och
krigiskt framträngande västerut.
K. kom att i växlande grad
behärska de otaliga städerna och
smårikena i Central-Asien (då
ej så ökenfyllt som nu) under
ständig rivalitet med Hiung-nu,
och handeln med romerska
Orienten, särskilt sidenexporten, blev
livlig. Efter en nedgångsperiod
under usurpatorn Wang Mang (9
—25 e. Kr.) kom en annan gren av
huset Han, Yngre Handynastin
(till 220 e. Kr.), till makten. Den
snillrike generalen Pan Chao (l:a
årh. e. Kr.) höll under ett
trettiotal år hela Central-Asien till
Kaspiska havet underkuvat. K:s
inflytande gjorde sig gällande ända
till sydligaste K. och Tonking
samt till Liao-tung och Korea.
Kulturutbytet med utlandet blev
rikare. Under det första årh. e.
Kr. nåddes K., via Central-Asien,
på allvar avbuddhismen i
dess nordliga form (Mahayana).
Under perioden 221—265 var K.
delat i tre riken (Shu-han i v.,
Wei i n. och Wu i s.ö.) för att åter
enas under T s i n -dynastin 265
—420. Diverse nordasiatiska
folk-vandringsrörelser rubbade allt
mer K:s jämvikt, och under
perioden Nan-pei chao
(”nord-och sydliga hov”) 420—589
bestod Nord-Kina faktiskt av ett
flertal småriken med främmande
ehuru siniserade härskare, medan
i s. fyra kortlivade äktkinesiska
dynastier avlöste varandra. Men
under S u e i - dynastin (589—
618) och än mer under
Tang-dynastin (618—907) återvann K.
sin dominerande ställning. De
på
trängande Tu-küe (turkarna) i n.
besegrades, och under kejsar
Tai-tsung (627—650), vilkens
generaler åter utsträckte det kinesiska
väldet över Central-Asiens riken
till Kaspiska havet, stod man i
intim förbindelse med
västerlandet: såväl mazdaismen och
mu-hammedanismen som den kristna
nestorianismen nådde K., och
mindre än ett årh. senare
manike-ismen. Den inhemska andliga
kulturen, som haft klen jordmån
under seklerna efter Hans nedgång,
nådde en mäktig blomstring.
Kulturinflytandet från hovet i
Chang-an (nuv. Sianfu) blev
dominerande i Bortre Indien, Korea och
Japan och medförde andlig och
social sinisering av dessa länder.
— Under Tangs nedgångsperiod
förlorades ej blott Central-Asien
utan även betydande delar av
Nord-Kina, och under perioden
907—960 härskade fem korta
kinesiska dynastier (Wu tai) i
Central- och Syd-Kina, medan
Nord-Kina innehades av den
tungusiska men halvsiniserade
Ki-tanstammen (det s. k.
Liao-riket, 907—1119). I Central- och
Syd-Kina kom en ny
högkonjunktur med förra hälften av S u n
g-dynastin (960—1280), medan i n.
K. Ki-tan avlöstes av
Djurchen-stammen (det s. k. Kinriket, 1115
—1234) och i n.v. nuv. K.
uppstod ett mäktigt tangutvälde
Si-hia (982—1227). —
Sungdyna-stin residerade först i nuv.
Kai-feng-fu och från 1129, då den
förlorade allt land n. om Yangtsi,
i nuv. Hangchou. Trots de
politiska bekymren var hela
Sung-epoken en tid av intensivt
kulturliv, och även n. K. under de
halvsiniserade utländska ätterna
var andligen livaktigt. Nya vågor
av kulturinflytande nådde åter
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H,
26. — L e x. VI. Tr. 25. 5. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
