Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1503
Irland
1504
der drabbade protestanter och
katoliker lika, främst en mängd ss.
skydd mot irländsk konkurrens i
England avsedda lagar mot
handeln och industrin. I. hade vid
1700-t:s början genom det
systematiska undertryckandet av det
nationellt irländska, till det yttre
fått en starkt engelsk prägel. Det
företrädde också en engelsk
kultur, som stod mycket högt
(Moli-neux, Swift, Berkeley, Burke,
Goldsmith). Försök till en politisk
försoning genom ett förslag om
legislativ union 1703 hade
emellertid blivit utan påföljd, och
under 1700-t. framväxte kravet
på att I. skulle få råda över
sina egna inre angelägenheter.
Tack vare framstående
medlemmar, ss. Henry Flood, f. 1732,
d. 1791, och Grattan (se d. o.),
hade irländska parlamentet i
slutet av 1700-t. en glansperiod.
Grattan begagnade Englands
trångmål under Nordamerikanska
frihetskriget till att framtvinga
lindring i det engelska
handelstvånget över I. och lyckades 1782,
icke minst genom påtryckning av
talrika frivilligkårer, genomdriva,
att engelska parlamentets
lagstiftande myndighet över I.
upphävdes och överflyttades på det
irländska. För att genomdriva inre
reformer, främst katolikernas
valbarhet och rösträtt till
parlamentet, bildades 1791 med Wolf Tone
ss. ledare Society of united
Irish-men, de förenade irländarnas
sällskap, och under inverkan av
franska revolutionen upptogs planen
på fullständig frigörelse från
England. Mot denna bildade
engelsmännen på I. en motorganisation,
The Orangemen. Sedan franska
landstigningsexpeditioner 1796—
97 misslyckats, började I. självt
1798 ett uppror, som snart
kväv
des. I:s parlament tvingades att
avsätta sig självt, och I.
förenades 1800 med Storbritannien i en
union. I. fick nu sin
representation förlagd till parlamentet i
London. Under denna av Pitt d. y.
genomförda ordning fortsattes
kampen för katolikernas
likställighet med protestanterna. Den
”katolska emancipationen”
genomfördes slutligen 1829, främst tack
vare Daniel 0’Connells (se d. o.)
energi. Efter denna framgång
framfördes på allvar frågan om
upphävande, repeal, av unionen,
dock utan framgång. En ytterst
svår hungersnöd, vållad av att
potatisskörden 1845 slog fel,
väckte på nytt den revolutionära
verksamheten, som fick sitt
centrum i sammanslutningen Young
Ireland, Ung-Irland. Bland dess
ledare märkes Smith O’Brien, som
t. o. m. vågade ett snart nedslaget
upprorsförsök 1848. Bland de
talrika till Amerika emigrerade
irländarna bildades snart hemliga
organisationer för att hjälpa de
hemmavarande. Det i New York
1858 bildade feniernas
brödraskap planerade till 1865 en stor
resning, som dock stäcktes i
förtid. Särskilt 1840-t:s stora
hungertragedi öppnade
engelsmännens ögon för det ömkliga
läget på I. Det mest iögonfallande
beviset härpå var den oerhörda
utvandringen, som ensamt 1847—
52 omfattade 1,2 mill. personer
(1851—1915 uppgick den till 4,4
mill. I:s befolkningssiffra, som
1S45 var 8,3 mill., hade 1901
sjunkit till 4,45 mill.).
Glad-stones verksamhet på 1860-t. blev
början till en omfattande
reformpolitik. Då jorden
övervägande ägdes av engelska
storgodsägare, sökte man främst ge
irländarna möjlighet att
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
