Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiska språk - Indisk konst - Indisk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1335
Indisk konst—Indisk litteratur
1336
prakritdialekter. De viktigaste
äro: a) bengaliska, ori’ja och
bihariska, som möjligen
utvecklats ur magadhi, b) hi’ndi, som
sönderfaller i en östlig ur
ardha-magadhi och en västlig ur
sjau-raseni härledd gren. Ur denna
sistnämnda har genom talrika
tillsatser av arabiska och
persiska uppkommit ett särspråk,
hindusta’ni, som blivit ett slags
lingua franca i Indien, c)
mara’thi, mahratternas språk, en
direkt avkomling av maharasjtri
samt d) pandja’bi och gudjara’ti,
som torde återgå till
sjauraseni-dialekter. Nyindiska till sitt
ursprung äro även zigenarspråken.
Slutligen talas på Ceylon
singha-lesiska, som till sin härledning är
indiskt, men på grund av sin
isolerade ställning och genom
upptagande av främmande element
väsentligt skilt sig från övriga
nyindiska språk. -—- Den indiska
skriften torde vara av semitiskt
ursprung. I tryck användes vanl.
s. k. devana’gari, som består av
47 typer jämte en del diakritiska
tecken.
Indisk konst,
seByggnads-konst sp. 820—821, B i 1 d h u g
-gar kon st sp. 1498—1500 och
Målarkonst.
Indisk litteratur (jfr härtill
Indiska språk). Inom I.
intager den på sanskrit avfattade en
avgjort dominerande plats. Den
har satt sin prägel även på sådana
verk, tillhörande det medelindiska
1. nyindiska språkområdet, som
icke direkt äro att anse ss.
bearbetningar av sanskritoriginal.
Till och med buddhismens och
jainismens skrifter, som i
bestämd opposition mot hinduismen
ej avfattats på sanskrit utan på
medelindiska dialekter, gå icke
fria från denna påverkan. I nyare
tid har dock på vissa nyindiska
dialekter en mera självständig
litteratur uppkommit; särskilt är
att nämna Rabindranath
Tagores (se d. o.) på bengaliska
skrivna verk. Vad dravidafolkens
litteratur angår, saknar den,
möjligen frånsett tamulernas, varje
självständig karaktär. —
San-skritlitteraturen är
utomordentligt rik. Den indelas
ur såväl språkets som innehållets
synpunkt i tre perioder, som även
kronologiskt följa på varandra,
nämligen den vediska, den
episka och den klassiska. — De
till den vediska perioden hörande
skrifterna omfatta indernas
äldsta religiösa hymner och den på
desamma grundade prästerliga
och filosofiska spekulationen
(”veda” betyder vetande, särskilt
heligt, religiöst vetande). Till
största delen har denna litteratur
erhållit kanonisk karaktär. (Rör.
vedisk religion se V e d a.)
Hymnerna äro fördelade i fyra olika
samlingar (samhitas) : a)
Rigve-da (vetandet om hymnerna), den
förnämsta av alla och som ofta
ensam avses med namnet veda. Den
omfattar i 10 böcker 1,028
hymner, härrörande från mycket
skilda tider. De äldsta anses gå
tillbaka till 3:e årtusendet, medan
de yngsta icke torde kunna
dateras lägre än till 1200 f. Kr. b)
Samaveda (vetandet om
melodierna) upptagande sådana verser,
som voro avsedda att sjungas vid
offerhandlingen. Till huvudsaklig
del äro dessa verser hämtade från
Rigveda. c) Jadjurveda (vetandet
om offerformlerna), som bevarats
i två olika versioner och
innehåller de för de olika offren avsedda
bönerna och formlerna, d)
Athar-vaveda (vetandet om
besvärjelserna), som innehåller allehanda
trollformler; denna samling
grundar sig på mera folkliga
föreställ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
