Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germansk rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1213
Germansk rätt
1214
omkr. Kristi födelse knappt på
allvar ha begynt. — Mera direkt
kunskap om urgermanskan ha vi
nästan blott genom en del lånord
till latinet — särskilt ingå sådana
i person-, folk- och ortnamn —
samt väl genom vissa gamla lån
till finskan (jfr Nordiska
språk). I övrigt är man
hänvisad till att draga slutsatser
tillbaka ur de skilda germanska
språkgrenarna. De äldsta
språkminnesmärkena efter urgermansk
tid äro de gotiska och nordiska
runinskrifterna på 200- och 300-t.
— G. indelas i öst-, nord-
(nordiska, skandinaviska) och
väst-germanska. Till den första
räknas främst gotiskan (se
Gotiska språket); om övriga
dithörande språk (vandaliska,
burgundiska, rugiska, skiriska)
känna vi ytterst litet; det mesta
är personnamn. Om den
nordgermanska grenen se
Nordiska språk. Inom
västger-manskan utskiljer man en
anglo-frisisk grupp (se Engelska
språket, Frisiska
språket) och en tysk i vidsträckt
mening (se Holländska
språket, Tyska språket),
vid vilkas sida kan uppföras den
sedan omkr. 1000 utdöda
lango-bardiskan, med torftiga källor
(jfr Langobarder). — Var
och en av de tre huvudgrenarna
uppvisar, vid sidan om det
särskiljande, vissa säregna
överensstämmelser med vardera av de
andra: gotisk-nordiska likheter
kunna exemplifieras med got.
triggws, nord, trygg (men ty.
treu), got. tvaddjè, sv.
tvegge-(men fhty. zweiio) ;
västger-mansk-nordiska med ty. jahr, fisl.
dr, år (men got. jér), ty. fliehen,
sv. fly (men got. pliuhan) ; de få
gotisk-västgermanska med de i
nordiskan obekanta
avledningar
na på -assus o. d.: got. ibnassus,
jämnhet, fsachs. ebnissi.
Germansk rätt utgör jämte
romersk rätt den historiska
grundvalen för den vita rasens
rådande rättsuppfattning. De
väsentliga olikheterna mellan G. och
romersk rätt bottna dels i
skiljaktig rättsuppfattning, dels i den
förras lägre utvecklingsstadium
vid tiden för deras möte i
historien (medeltiden). G. var vid
medeltidens början, liksom urspr.
även den romerska, en oskriven
sedvanerätt 1. folkrätt, grundad
på tradition och prejudikat.
Varje stam, folk 1. annan avgränsad
grupp av germaner hade sin egen
lag, men dessa lagar förete dock
vissa gemensamma drag, vilka
utgöra G:s kärna. Ss. uråldrig
sedvanerätt ansågs lagen vara ett
högre maktbud, som ej kunde av
människor upphävas utan blott
tolkas och vidare utvecklas.
Rättens handhavande tillkom folket
och utövades av tingsmenigheten
1. av valda representanter. Lagens
giltighetsområde var ej
territoriellt, utan var stam 1. annan
folkgrupp skapade och upprätthöll
sin rätt, oberoende av vandringar
1. enskildas tillfälliga
uppehållsort. Genom konungamaktens
tillväxt och strävandena till
riksenhet blevo G: s principer under
medeltiden kullkastade 1.
modifierade men kunna ännu spåras,
särskilt i England, t. ex. däri att
allmän lag aldrig formligen
upphä-ves. — Germanernas
rättegångsförfarande präglades av
förhand-lingsprincipen och den formella
bevisningen. Målet betraktades
som en offentlig förhandling
mellan parterna, och man undersökte
ej en anklagelses reella riktighet,
utan vardera parten hade att
styrka sitt påstående genom
anskaffande av tromän (i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
