Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609 Fransk teater 610
Bourgogne: i B a r o n och i M a
-r i e Champmeslé ägde
sålunda Racine ett par stilbildande
tolkar av sina tragiska hjältar,
resp, hjältinnor. — 1 7 0 0 - 1,
representerade en verklig
glansperiod, särskilt för den tragiska
och högdramatiska
skådespelarkonsten, med namn som A d r i e n
-ne Lecouvreur, Clairon,
D u m e s n i 1 och V e s t r i s på
spinnsidan, Lekai n, D u g a
-zon och M o n v e 1 (vilken
sistnämnde också spelat en roll i
vårt land) på svärdssidan. Den
sceniska utstyrseln, som framför
allt på operan nådde en hög
ståndpunkt genom konstnärer
som Servandoni och Bérain,
utvecklades även på talteatrarna i
och med uppmjukandet av de tre
enheternas tyranni. I Voltaires
tragedier är den antika
peristy-len, det abstrakta rum, där
hela handlingen förut ägt rum,
utbytt mot starkt lokalfärgade
scenerier, och en dräktreform,
åsyftande en viss historisk och
etnografisk sanning, genomfördes
på 1750-t. av Lekain och m:lle
Clairon. Samtidigt härmed
försvunne åskådarplatserna på
själva scenen. Till 1792, då alla
teaterprivilegier upphävdes, ägde
Co-médie-Frangaise utom
marknads-teatrarna blott en verkligt farlig
fast konkurrent, den s. k.
Comé-die-Italienne, under 1700-t. endast
till namnet italiensk och så
småningom omdanad till en
väsentligen lyrisk scen för lätt repertoar
(med paret F a v a r t som
bärande namn); härifrån räknar den
nuv. Opéra-Comique sitt upphov.
För Comédie-Italienne, där bl. a.
Marivaux spelades, levererades
vid tillfälle scenskisser av seklets
förnämsta målare, ss. Watteau
och Boucher. — 18 0 0-t. Den
store T a 1 m a räddar traditio-
nerna från 1’ancien régime över
revolutionens stormar, och genom
skådespelerskor som Mars och
R a c h e 1 upplevde den klassiska
tragedin en vacker
efterblomst-ring mitt under romantiken, vars
dramatiska produktion speciellt
omhuldades dels på den 1782
invigda och, ehuru efter
revolutionen ett därifrån helt skilt
företag, ss. en andra
Théåtre-Fran-gais verkande Théåtre de 1’Odéon,
dels på den 1814 öppnade Théåtre
de la Porte-Saint-Martin, där
Marie Dorval begynte sin
lysande bana med att kreera de
flesta stora romantiska
hjältinne-rollerna. Hennes värdiga
efterföl-jerska var Sarah Bernhardt
(d. 1923), som med sitt
lidelsefulla och nervöst raffinerade spel
också skapat ryktbara moderna
kvinnotyper på scenen. I detta
avseende förtjänar vid hennes
sida nämnas R é j a n e, vilken
liksom Sarah Bernhardt givit sitt
namn åt en egen teater. 1800-t :s
senare hälft har också att
uppvisa en hel rad framstående
skådespelare, bland vilka Got,
Delaunay och bröderna C o
-q u e 1 i n framför allt utmärkt
sig i klassisk och modern komedi,
medan M o u ne t • S u 11 y
utvidgat den tragiska repertoarens
inhemska figurgalleri med
egenartade tolkningar av bl. a. Oidipus
och Hamlet. Bland nu levande
storheter vid Comédie-Frangaise
må nämnas Silvain, de F é
-r a u d y och de Max samt på
spinnsidan Cécile Sorel
(en ypperlig comédienne),
Bar-t e t och P i é r a t. Det är det
utsökta samspelet och den
fulländade diktionen, det må gälla
patetisk deklamation 1. vardaglig
sa-longskonversation, som
förskaffat denna scen och därmed fransk
teater i allmänhet dess sedan
Tal
20. — Le x. IV. Tr. 28. 3. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
