Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eophytonsandsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Eophytonsandsten—Epeirogenetiska rörelser 1110
Petersburg och London. På
1700-t. väckte han sensation
genom att uppträda som kvinna
med så stor framgång, att hans
rätta kön länge förblev en gåta
och han t. o. m. av en domstol blev
officiellt förklarad för kvinna.
Eo’phytonsandsten, undre
avdelningen av Västergötlands
kambriska sandsten, uppkallad
efter en bildning, ”eophyton”,
som ursprungligen ansågs vara
ett växtfossil men sedan visat
sig vara spår efter växt- eller
djurorganismer (alger, medusor
o. d.), vilka av strömningar i
vattnet släpats fram över
bottenslammets yta.
E’os, i grek. myt.
morgonrod-nadens gudinna, syster till
solguden Helios och mångudinnan
Selene. Hon red 1. körde tidigt
om morgonen Helios’ fyrspann.
”Den rosenfingrade” är E: s
epitet. Jfr Aurora.
Eosa’nder v. Gö’the, Johan
Friedrich, f. omkr. 1670, d.
1729, frih., tysk arkitekt av
svensk börd, 1692—1713 i
preussisk tjänst, senare en tid i svensk
krigstjänst. E. efterträdde 1707
Schlüter som ledare för
slotts-bygget i Berlin, där hans
viktigaste insats var västfasadens
väldiga portal, som utfördes i
anslutning till romerska
triumfbågar. E. var vidare verksam vid
slotten Charlottenburg och
Mon-bijou i Berlin.
Eosi’n, se Färgämnen.
Eozo’onstruktur (av grek.
e’os, morgonrodnad, och zo’on,
djur), en hos vissa bergarter
förekommande kontaktstruktur,
som ursprungligen påvisades i
nordamerikanska gnejser och då
tolkades som fossila
foramini-ferer. E. förekommer bl. a. i den
svenska kolmårdsmarmorn.
E P,. förk. på telegram för fr.
estafette payée, ”gångbud
betalt”.
e. p., förk. av lat. ex
proto-aoTlo, ur protokollet, 1. fr. en
personne [arj perså’nn],
personligen.
ep., förk. av lat. epi’stola, brev,
1. epi’scopus, biskop.
Epa’kter, se Tideräkning.
Epameino’ndas (lat.
Epami-no’ndas), d. 362 f. Kr., grekisk
fältherre och statsman. Efter sin
hemstad Tebes befrielse från
spartanskt förtryck 379 blev E. den
ledande själen i dess
trygghets-och maktsträvanden. Han
återställde Tebes förlorade hegemoni
över Beotiska förbundet (se B e
o-tien). Som fältherre i det 371
utbrutna kriget med Sparta
segrade han vid Leuktra genom att
skickligt begagna en flygel av
hären enligt en sedan till den
s. k. sneda slagordningen
utbildad taktik. Genom flera
lyckliga fälttåg på Peloponnesos
gav E. dödsstöten åt Spartas
övervälde och gav Tebe
ledarställningen. Den kunde dock ej
upprätthållas, sedan E. stupat
vid Mantineia i Arkadien.
Epa’rk (grek. e’parkos),
befälhavare; ståthållare i ett
förvaltningsområde, e p a r k i’, i
bysantinska riket samt nuv. Grekland.
Epa’rkos, Antonio s,
grekisk humanist på 1500-t.,
författade 1544 en klagodikt över
Hellas’ undergång, vari han lät de
olympiska gudarna mana
Europas furstar och folk till kamp
mot turkarna.
de 1’Épée [da lepe’],
Charles Michel, f. 1712, d. 1789,
abbé, grundläggare av fransk
döv-stumundervisning genom ett
institut (1770), för vilket han
utarbetade ett särskilt teckenspråk.
Epeirogene’tiska rörelser (av
grek. e’peiros, fastland, och ge’-
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
