Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1067
England
1068
traktade som sitt län. Då
konungen slutligen fordrade en ny
stor skatt till påven, tröt hans
undersåtars tålamod. På ett
råds-möte eller, som det nu började
kallas, parlament, 1258, måste
Henrik avlägga ed på de s. k.
provisionerna i Oxford,
varigenom stormännen fingo en
vidsträckt kontroll över styrelsen.
Då Henrik lät påven lösa sig
från eden, reste sig stormännen
under Simon av Montfort. I
slaget vid Lewes 1264 blev Henrik
tillfångatagen jämte sin son
Edvard. Henrik måste förnya eden,
och 1265 inkallade Montfort till
ett parlament, utom baroner och
prelater, som representanter för
varje grevskap två riddare och
för var och en av de viktigaste
städerna två borgare. Dylika
parlament blevo snart vanliga. De
personligen inkallade och de
representativa elementen begynte
förhandla var för sig. De förra
bildade House of Lords,
”överhuset”, de senare House of
Com-mons, ”underhuset”. De segrande
stormännen blevo snart oeniga.
Edvard undkom ur fångenskapen,
och vid Evesham blev Montfort
dödad 1265. Men hans politik
fortsattes av Edvard, som nu blev
den regerande. Sedan han blivit
konung under namn av
Edvard I (1272—1307), inkallade
han gång efter annan parlament
efter Montforts mönster. Med
genomdrivandet av ett tillägg till
Magna Charta (1297) ökade
parlamentet sin beskattningsrätt och
därmed sin kontrollerande
myndighet. Genom flera lagar
försökte Edvard dock motarbeta
feodali smen. Efter häftiga
strider i flera repriser erövrade
han Wales 1292 och lyckades
efter den skotska konungaättens
utdöende bliva erkänd som
Skottlands överherre. Snart reste
sig Skottland under
nationalhjälten Wallace, kuvades men reste
sig ånyo under Robert Bruce,
som utropades till konung.
Edvard avled under kriget, och över
hans oduglige son och
efterträdare Edvard II (1307—27)
vann Bruce 1314 den stora segern
vid Bannockburn, som räddade
Skottlands självständighet.
Edvard behärskades fullständigt av
odugliga gunstlingar. Slutligen
reste sig stormännen. Konungen
tvangs till tronavsägelse, sattes
i fängelse och mördades kort
därefter. Hans son Edvard III
(1327—77) började de s. k.
hundraårskrigen (se d. o.) mot
Frankrike. Dä huset Gapets
huvudlinje utdog 1328, framställde
han arvsanspråk och tog dem
1337 till krigsorsak, ehuru
rivaliteten främst gällde inflytandet i
Flandern och Skottland. Under
Edvards äldste son, ”Svarte
prinsen”, vunno engelsmännen stora
segrar. Genom freden i Brétigny
1360 avsade sig Edvard sina
förmenta arvsanspråk men fick med
full suveränitet hela Akvitanien
och Calais. Under Edvard III:s
regering hemsöktes England svårt
av pest, ”svarta döden”, som
härjade under åren 1347—50. Den
härav förorsakade folkbristen
medförde svåra
jordbruksförhållanden, särskilt genom att stora
arealer åkerjord förvandlades till
betesmarker. Under Edvards
sonson och efterträdare Rikard II
(1377—99) ledde detta till en
social revolution, som förband sig
med en oppositionsrörelse mot
påvedömet under reformatorn
Wycliffe. Denne fick många
anhängare bland de s. k.
lollar-derna och stöddes i början av
parlamentet och flera av de
store. Under påverkan av hans
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
