Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diss moll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Diss moll—Dissociation
374
höjda tonen, d; förväxlas
enhar-moniskt med e.
Diss moll, molltonart med diss
till grundton och sex kors ($),
för f, c, g, d, a och e;
parallelltonart till fiss dur.
Dissociatio’n (av lat.
disso-cia’re, söndra) kallas den först
av H. Sainte-Claire Deville
undersökta sönderdelning i enklare
byggda molekyler, som
sammansatta molekyler undergå, om
tryck och temperatur förändras
i viss riktning. Ändras tryck och
temperatur i motsatt riktning,
sker en återbildning av
odissocie-rade (osönderdelade) molekyler.
D. betecknar alltså den ena
reak-tionsriktningen av en omvändbar
kemisk reaktion (se d. o.).
Förhållandet mellan antalet
dissocie-rade molekyler och det
ursprungliga antalet odissocierade
molekyler i en och samma gasmassa
benämnes
dissociations-graden, vilken förändras med
tryck och temperatur, vanligen
så, att ökad temperatur och
minskat tryck medför ökad D. —
Redan tidigt visste man att
vissa ämnen, t. ex.
ammonium-klorid (salmiak), NH4C1, vid
högre temperatur hade en
abnorm gastäthet och alltså icke
följde Avogadros lag.
Förhållandet beror på D.; i det anförda
fallet dissocieras
NH4Cl-moleky-lerna i
NH3-(ammoniak-)molekyler och HC1- (klorväte-)
molekyler, vilket kan visas
experimentellt, emedan de olika gaserna
kunna skiljas åt genom
diffu-sion. — Även fasta ämnen kunna
dissocieras, så t. ex. dissocieras
kalciumkarbonat, CaCO3
(kalksten) vid upphettning till omkr.
900° i kalciumoxid (bränd kalk),
CaO, och koldioxid, CO2. — 2.
Elektrolytisk D. Enligt en
äldre uppfattning, formulerad
bl. a. av Grotthuss (1805),
sönderdelas vid elektrolys (se d.
o.) av lösningar de lösta ämnenas
molekyler i elektriskt laddade
atomer och atomgrupper, som av
F a r a d a y (1834) benämndes
ioner (grek. Von, vandrande),
emedan de vandrade mot
elektroderna. Grotthuss antog, att
den elektriska energi, som
förbrukades vid elektrolysen, åtgick
till att upphäva den kemiska
affiniteten mellan de olika
atomerna och atomgrupperna.
Clausius påpekade dock
(1857), att sönderdelning vid
elektrolys äger rum redan vid
minsta mätbara
spänningsskill-nad mellan elektroderna och
antog därför, att i lösningen råder
ett rörligt jämviktsystem, så att
molekylerna vid stötar mot
varandra och mot ionerna
sönderfalla i ioner, som emellertid i
lika stor utsträckning
rekombi-neras till molekyler. Det i
lösningen närvarande antalet ioner
vore enligt Clausius så litet, att
ionerna ej kunde påvisas på
kemisk väg. Teorin upptogs och
utvecklades av H e 1m h o 11 z
(1880), som antog, att samtliga
det lösta ämnets molekyler äro
dissocierade i ioner. I varje liten
volymdel av lösningen finnes till
lika antal positivt laddade
katio-ner och negativt laddade anioner
(så kallade, emedan de vid
elektrolys vandra till katoden,
resp, anoden), vadan ingen
resulterande elektrisk laddning kan
påvisas i elektrolyten. Den
energi, som förbrukas vid
elektrolysen, åtgår enligt Helmholtz till
neutralisering av ionernas
laddningar vid elektroderna.
lönernas elektriska laddningar giva
dem helt olika egenskaper mot
de oelektrisxa molekylerna, så
t. ex. hava i en lösning av na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
