Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cavendish ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Cavourkanalen—Caxton
1100
att detta land skulle befria
Nord-Italien från österrikarna.
1848 invaldes C. i Sardiniens
nyinrättade deputeradekammare
och var en av dem, som
framtvingade krigsförklaringen mot
Österrike 1848, vilket ledde till
Sardiniens nederlag och konung
Karl Alberts abdikation mars
1849 till förmån för sin son
Viktor Emanuel. C., som 1850
—52 var handels-,
jordbruks-och marinminister, utnämndes
1852 till konseljpresident och
kvarstod, med ett kort avbrott
1859, på denna post ända till
sin död. Reformer, särskilt inom
statsfinanserna och
krigsväsendet, genomfördes. Järnvägar
an-lades, industri och handel
befrämjades, och Sardinien blev en
mönsterstat, vars frisinnade
styrelse bjärt stack av mot förfallet
och förtrycket i de andra,
främ-lingsstyrda italienska staterna.
C. skaffade Sardinien möjlighet
att göra sin röst hörd bland
stormakterna genom att under
Krim-kriget avsluta ett förbund med
England och Frankrike och
avsända en hjälpkår till Krim 1854.
Härigenom fick han ss. Sardiniens
representant tillträde till
Pariskongressen 1856, där han sökte
få den italienska frågan på
dagordningen. Genom att begagna
sig av Napoleon III:s ärelystnad
och italienska sympatier,
lyckades C., som insåg, att
enhetsverket endast med utländsk hjälp
kunde genomföras, 1858 få till
stånd en allians med Frankrike.
Napoleon lovade att förskaffa
Sardinien Lombardiet, Venetien,
Parma och Modena, mot att
Sa-vojen och Nizza avstodes till
Frankrike. Tryggad genom detta
mäktiga stöd, förde C. en ytterst
utmanande politik mot Österrike,
som 1859 förklarade krig. Sedan
Frankrike ingripit och vid
Ma-genta och Solferino besegrat
österrikarna, uppstod en
djupgående meningsskiljaktighet mellan
C. och Napoleon, ty Napoleon
ville egentligen blott försvaga
Österrikes italienska välde men
ej upphöja Sardinien till en
stormakt. Vid fredspreliminärerna i
Villafranca tvingade han
Österrike att avstå Lombardiet men
icke Venetien. C. avgick i
förbittring häröver men förmåddes att
1860 återgå till sin post. Han lät
då inkorporera Parma, Modena,
Romagna och Toscana med
Sardinien men måste samtidigt avstå
Savojen och Nizza för att erhålla
Frankrikes medgivande. Det en
gång påbörjade enhetsverket
fortsattes vidare, i det att C.
understödde Garibaldis landstigning
på Sicilien 1860 och lät en
sar-dinsk armé besätta östra delen
av Kyrkostaten och konungariket
Neapel. Italiens enhet närmade
sig nu sin fullbordan, och febr.
1861 sammankallade C. ett
all-italienskt parlament i Turin. 14
mars utropades Viktor Emanuel
till konung av Italien och C. blev
rikets förste stats- och
utrikesminister. Hans krafter voro
emellertid brutna, och han dog 6 juni.
Men hans planer fullföljdes de
följande åren genom Venetiens
och Kyrkostatens införlivande.
Cavourkanalen [kavo’r-],
bevattningskanal i n.v. Italien
mellan Po och Ticino. C., som grävdes
1863—65, är 82 km. lång,
bevattnar ett område av 2,500 kvkm.
Caxama’rca, se C a
järn a r c a.
Caxton [kæ’kkstøn],
William, f. omkr. 1422, d. 1491,
engelsk köpman och boktryckare,
grundade 1476 i London
Englands första boktryckeri, varifrån
utgingo ett åttiotal böcker, bl. a.
Ord som ej återfinnas under C torde sökas under H eller K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
