Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1153
Världskriget (Fredsdiskussionen)
1154
ett utmärkt slagord och. som
sökte ge de allierade i allm. skenet
av att kämpa för rätt, frihet
och humanitet gentemot det
främst av tyskarna (’Tes boches”,
se d. o.) representerade
barbariet. Det tyska initiativet vid
krigsutbrottet togs till
utgångspunkt för med framgång
utnyttjade beskyllningar mot det
reaktionärt styrda och militaristiska
Tyskland för en rovgirig och för
grannarnas lugn farlig politik,
undan vilken enda räddningen
vore, att de makthavande
störtades och ersattes med en regim av
mera demokratiskt kynne. Ju
längre kriget drog ut på tiden,
dess bestämdare hävdade de
allierade sin avsikt att sitta till doms
över fiendemakternas, särskilt
Tysklands, inre förhållanden och
proklamerade ss. ett oeftergivligt
fredsvillkor en genomgripande
tysk ”sinnesändring”. Redan i
krigets början framställdes
emellertid tvenne territoriella villkor ss.
oeftergivliga. 9 nov. 1914 fordrade
Asquith det fria Belgiens fulla
upprättelse, och 22 dec.
förklarade Viviani, att Frankrike ej skulle
nedlägga vapnen, med mindre än
att Elsass-Lothringen återvanns.
Även andra territoriella
förändringar planerades och
diskuterades på olika håll. Av dessa
förtjäna främst framhållas
Rysslands gamla planer på erövring
av Konstantinopel och sunden vid
inloppet till Svarta havet. Dessa
kommo nu närmare sin fullbordan
än någonsin förut, då Frankrike
och England för att egga och än
starkare binda Ryssland vid den
gemensamma saken mars 1915
lovade, att dess önskningar skulle
uppfyllas vid slutet av ett
segerrikt krig (vilket icke skedde på
grund av att Ryssland efter
bol-sjevikrevolutionen slöt separat-
fred med centralmakterna). —
Först 1916 började fredsfrågan
allvarligare dryftas. Initiativet
till en freds- och
krigsmålsdiskus-sion togs 12 dec. 1916 av
centralmakterna i form av ett
fredsan-bud, som tillställdes presidenten
Wilson och påven. Förslaget
avslogs av ententen. Samtidigt
men oberoende av detsamma
riktade Wilson till de krigförande
en hemställan om att klart ange
sina krigsmål. Centralmakterna
svarade (26 dec.) med att föreslå
en snar sammankomst mellan
delegerade å neutral mark men
yttrade sig icke ang. krigsmålen.
Ententen uttalade i sitt svar (10
jan. 1917) sin misstro till
möjligheten att för ögonblicket öppna
fredsunderhandlingar samt
angav ss. krigsmål återställande av
Belgien, Serbien och Montenegro
med skadeersättning, fiendernas
utrymmande av Frankrike,
Ryssland och Rumänien med
gottgö-relse, återställande av
landområden, som frånryckts de allierade
med våld 1. mot befolkningens
vilja, italienares, (syd-) slavers,
rumäners och tjeckoslovakers
befrielse från främmande herravälde
samt turkarnas fördrivande från
Europa. I ett särskilt meddelande
utvecklade Balfour därjämte
bl. a., att en varaktig fred
näppeligen kunde förväntas uppnås med
mindre än att centralmakternas
aggressiva krigsmål och
samvetslösa metoder föllo i missaktning
hos deras egna folk och att någon
form av internationella
sanktioner kunde uttänkas för att
förekomma och begränsa fientligheter.
— Efter det första misslyckade
fredsförsöket fortsattes
fredsarbetet på olika linjer. Sedan den
ryska revolutionen (mars 1917)
framfört ett ryskt
arbetarfreds-pr ogram: ”inga annexioner 1
37. — L e x. XII. Tr. 11. 8. 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
