Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1513
Turkiet
1514
militär. Den inrotade anarkin på
Balkan avlöstes av ordning och
säkerhet; en vidsynt lagstiftning
reglerade samfärdseln mellan de
olika folken. Den ortodoxa kyrkan
fick genom honom självstyrelse,
och hans rike var på sin tid den
enda stat i Europa, där judarna
hade fulla medborgerliga
rättigheter. Muhammed slutförde
erövringen av Balkanhalvön genom
införlivandet av Morea (1458) och
feodalstaterna i Grekland,
varefter han utplånade det lilla
grekiska kejsardömet Trapezunt
(1461). En stor kraftmätning
med venetianarna slutade med
Muhammeds seger (1479). Hans
sonson S e 1 i m I (1512—20)
gjorde i strid mot perserna stora
erövringar i n. Mesopotamien och
förvandlade därefter Egypten och
Syrien till turkiska provinser
(1517). Soliman I den
präktige (1520—66)
fullföljde med största kraft den
os-manska politiken både i ö. och v.
och förde riket till höjdpunkten
av makt. 1521 föll Belgrad,
1522 togs Rodos från
johanniter-na, 1526 besegrades ungrarna vid
Mohåcs, 1529 belägrades Wien,
ehuru förgäves. 1541 blev större
delen av Ungern osmansk provins.
Krig mot Persien fördes oavbrutet
och mestadels med framgång. På
1530-t. införlivades större delen
av Arabiska halvön med riket,
och Nord-Afrika ockuperades.
Redan Selim hade tilltvungit sig
kalifatvärdigheten, men Soliman
torde vara den förste osmanske
sultan, som på allvar uppträtt
som alla rättrognas överherre. —
Stormaktsväldets
ned-gångstid (1571—1821).
Turkarnas framträngande i Europa
var ett hot mot hela kristenheten,
och talrika försök gjordes att
åvägabringa en samlad europeisk
aktion mot dem. Något större
resultat uppnåddes dock först 1571,
då en ”helig liga” (se d. o.) i
grund besegrade den turkiska
flottan vid Lepanto. Nederlaget var
ett symptom på ett begynnande
förfall inom T., vilket endast
temporärt hejdades av Solimans
kraftfulle ättling Murad IV
(1623—40). Under dennes
sonsons son Muhammed IV: s
(1648—87) första tid hotades
rikets bestånd genom inre anarki
och olyckliga krig mot Venedig
och Polen. Den kraftfulle
storve-siren Köprili Muhammed (se
denne) återställde emellertid
regeringens auktoritet. I en kristen
makt hade T. ett stöd; Frankrike
var näml, vid flera tillfällen dess
bundsförvant mot Österrike och
var tillskyndaren till dess
fredsbrott 1526 och ånyo 1683. då
turkarna under ledning av
storvesi-ren Kara Mustafa ännu en gång
förgäves gingo till anfall mot
Wien. F. å. bildades en ny helig
liga mot T., som gjorde stora
förluster och led upprepade
nederlag, det svåraste vid Zenta
1697. Muhammed avsattes, och
T. tvangs, sedan även Ryssland
förklarat det krig, att sluta
freden i Karlowitz (1699), i
vilken det avträdde Ungern (utom
Banatet), Siebenbürgen samt
Kroatien och Slavonien till
Österrike, vissa delar av Ukraina och
Podolien till Polen samt Morea
till Venedig. Vid samma tid gick
Tunis förlorat, och något senare
avträdde det Asov till Ryssland.
Muhammed IV: s son A h m e d
III (1703—30) förmåddes efter
Karl XII:s ankomst till T. att
1710 börja krig med Ryssland
(se Stora nordiska
kriget sp. 7) men slöt redan f. å.
fred, varvid Asov återlämnades
till T. Kriget återupptogs s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
