Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Sverige (Historia — 1595)
498
omedelbart efter erövringen
genom befrielsekriget (1521—23),
som förde sin hjälte, Gustav
Vasa (1523—60), till tronen.
Han inleder en ny tid, vars första
period, äldre Vasatiden
(1521—1611), brukar kallas
nydaningstiden. Genom den
av Olaus Petri och Laurentius
Andreae ledda kyrkliga
reformationen och brytningen med Rom,
vartill det avgörande steget togs
på riksdagen i Västerås 1527,
lädes grunden till en svensk
nationalkyrka på protestantisk grund
och i beroende av staten. Genom
ett krig med Lübeck (se
Greve-f e j den) bröts denna makts
ekonomiska hegemoni över landet, och
möjlighet bereddes föl’ en
självständig ekonomisk utveckling.
Den från unionstiden ärvda
anarkin och landskapssplittringen
övervanns genom Gustav Vasas
seger över de upproriska
bondeme-nigheterna, och 1544
proklamerades arvriket. Främjat av
konungens personliga sinne för
statshushållningen och näringslivet gick
landet framåt i materiellt
hänseende, särskilt inom jordbruk,
bergsbruk och handel. Däremot
var den andliga kulturen
försummad, ty genom kyrkans förlorade
maktställning och klostrens
upplösning försvunno de gamla
bildningsanstalterna, och nya kommo
ej genast till stånd. — Under
Gustav Vasas söner Erik XIV
(1560—68) och Johan III (1568
—92) samt den senares son
Sigismund (1592—99) uppstodo
inbördes strider, som satte den
statliga enheten på spel. Gustav
Vasa hade i sitt testamente givit
sina yngre söner hertigdömen med
stor makt och myndighet, och
detta vållade tvedräkt inom
konungahuset. I dessa strider
inblandade sig en tredje part, nämligen
högadeln, vars under 1500-t :s
senare hälft dominerande släkter
och personer (släkten Sture, sedan
Erik Sparre, bröderna Bielke,
bröderna Banér m. fl.) säkerligen
hyste planer på ett adelsvälde.
Erik XIV förde, i intim
samverkan med sin ofrälse rådgivare
Göran Persson, en ganska sträv
politik mot adeln; efter de s. k.
Sturemorden 1567 (se Erik sp.
1156 och Sture sp. 162 f.)
förenade sig adeln med hertigarna
Johan och Karl och avsatte Erik.
Ss. konung gav Johan adeln stora
privilegier (1569) och åtnjöt dess
stöd, när han i sin tur kom i
strid med hertig Karl. Han bröt
dock slutligen med
rådsaristokratin och förenade sig med hertigen
(1587—89). Under dessa strider
hämmades det ekonomiska
framåtskridandet i avsevärd mån;
särskilt har Johan blivit beryktad
för sin vanvård av statens affärer.
I motsats till Gustav Vasa, som
fört en återhållsam
utrikespolitik, slogo sönerna in på djärvare
banor. Om Tyska ordens gamla
länder, Estland, Livland och
Kurland, uppstod kamp mellan
grannstaterna. Då en del av
Estlands befolkning gav sig
under svenska kronan och denna
antog anbudet, kom S. i krig först
med Polen (1561—69) och
Danmark (se Nordiska s j u
-årskriget) samt sedan med
Ryssland (1570—83, 1590—95).
Danska kriget slutade med
betydande förlust genom freden i
Stet-tin (1570). Med Ryssland slöts en
fred i Teusina (1595), som
räddade Estland åt S. Denna
framgång betingades delvis av att S.
kommit i union med Polen genom
Sigismunds val till polsk konung
(1587). Unionens bärande
politiska tanke var den gemensamma
fronten mot Ryssland. Religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
