- Project Runeberg -  Bonniers konversationslexikon / XI. Stone-Tång /
439-440

(1922-1929)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

439

Sverige (Kust. Ytbeskaff enhet)

440

Norge. Mot Finland följer
landgränsen Torne och Muonio älvars
djupaste fåra och mot Norge
huvudsaki. Skandinaviska
halvöns vattendelare över öde
fjälltrakter ned till n. Värmland, där
den övergår från natur- till
kulturgräns. — Kust, östkusten ned
till Kalmarsund, Blekingekusten
samt västkusten från Var
bergstrakten norrut, d. v. s. S:s hela
urbergskust, är starkt
sönderskuren och kantas av rik
skärgård. Utmed Bottniska viken
märkas N. Kvarkens skärgård,
Ängermanf jorden, bukterna vid
Sundsvall och Gävle, intill
Uppland och Södermanland
Stockholms skärgård och halvön
Södertörn, längre söderut Bråviken och
Slätbaken kring Vikbolandet samt
s. Östergötlands och Tjusts
skärgårdar. På västkusten tränga
vikar, ss. Hake- och
Gullmars-fjordarna, djupt in i landet och
avskilja stora öar (Hisingen,
Tjörn, Orust m. fl.). Utmed
Gotland, Öland, s. Småland, Skåne
och s. Halland är kusten jämnare,
ofta långgrund och fattig på
naturliga hamnar; företrädesvis där
urberget lokalt går i dagen,
unp-träda djupare bukter och vikar,
ss. Hanöbukten, Skälderviken och
Laholmsbukten. — Ytbeskaff
enhet. Mer än % av S. tillhöra
Nordskandinaviska höglandet,
som starkt avviker från det s.
därom liggande, mera småbrutna
Mellansvenska låglandet med dess
vida siövtor och lerslätter, över
detta höjer sig i s. Sydsvenska
höglandets urbergsplatå, som i s.
och s.v. avlöses av Skånes och
Hallands lågslätter samt österut
av Ölands och Gotlands
slätt-landsöar. Av
Nordskandinaviska höglandets fiäll
faller inom S. ett 50—150 km.
brett, mot s. avsmalnande bälte

utmed norska gränsen ned till
Städjan i Dalarna, omfattande
ovan barrskogsgränsen 57,000
kv-km. (13 % av S:s yta). Det
uppdelas av breda, skogbevuxna,
delvis sjöfyllda dalar i skilda
fjäll-massiv och kallas därför ”f jällens
och de stora sjöarnas bälte”.
Fjällkedjan framträder mest med
flacka, avrundade och i stort
sett lika höga massiv, ss.
Helags-fjället och Äreskutan; endast
sparsamt höja sig av hårda
grönstenar uppbyggda, vilda
högfiälls-partier, ss. Sylarna i s.
Jämtland, Sarekfjällen och Kebnekaise
(med S:s högsta topp, 2,135 m.)
i n. Lappland, ö. om fjällen
utbreder sig ”morän- och
myrmarkernas bälte”, som omfattar större
delen avn. S:s skogsmarker.
Älvdalarna omges här av 50—450
m. höga platåområden. Jämnare
och lägre är Jämtlands
silurom-råde kring Storsjön. Utmed
Norrlandskusten, genom Dalarna och
Värmland löper nedom högsta
marina gränsen
”havsavlagring-arnas bälte”, 100—450 km. brett.
Här äro dalbottnarna och landets
lägre delar täckta av för odlingen
värdefulla havsavlagringar, i
vilka älvarna vid landhöiningen
skurit diupa fåror och utformat
branta nipstränder; från
mellanliggande högre partier, som legat under
havsytan, nedsköljdes allt finare
material, varför berggrunden ofta
ligger blottad 1. täckt av grus och
sten. Detta bälte bildar
övergången till
Mellansvenskalåglandet, som nästan helt ligger
under marina gränsen. Dess lägre
partier bilda lerslätter (Väner-,
Mälar-, Östgöta- och
Närkeslät-terna), vilkas lägsta delar
alltjämt äro vattenfyllda. De högre
delarna äro ofta starkt
småbrutna skogs- och bergstrakter,
stundom genomdragna av lertäckta 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:23:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonkon/11/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free