Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1603
Stjärnor
1604
(B—M) 99 % av alla S. kunna
kontinuerligt inordnas.
Hertz-sprung och H. N. Russell ha
oberoende av varandra framställt den
hypotesen, att det finnes två olika
slag av S.: jättar, med större
absolut ljusstyrka, och dvärgar,
med ringa absolut ljusstyrka.
(Absolut ljusstyrka 1.
luminosi-tet = den ljusstyrka, som en S.
skulle äga, om den befunne sig
på ett avstånd, motsvarande en
parallax av 0",l.) En S.
uppträder först som ett stort gasklot
med låg temperatur och ringa
täthet (jätte); med tilltagande
täthet ökas temperaturen, medan
absoluta ljusstyrkan i det
närmaste förblir oförändrad. S.
genomlöper klasserna M—-A, tills
den vid viss täthet når
temperaturmaximum (B) ; därefter
sjunker temperaturen och S.
genomlöper serien baklänges (B—M).
Härunder förminskas den på
grund av kontraktion,
ljusstyrkan avtager samtidigt, och, åter
i klassen M, är S. en dvärg. Vår
sol förmodas vara en dvärg. —
S. av klassen F äro i genomsnitt
närmare oss än S. av övriga
klasser, S. av klassen B mest
avlägsna. Detta är en bidragande
orsak till att
egenrörelserna (se d. o.) tilltaga från B till F
för att sedan något avtaga från
G till M. En S:s egenrörelse är
sammansatt av dess individuella
rörelse, specialrörelse, och
den av vårt solsystems rörelse
härrörande, parall a’ktisk
rörelse. Vore specialrörelsema
hos de olika S. icke underkastade
någon utpräglad lagbundenhet,
skulle S. på grund av den
paral-laktiska rörelsen i huvudsak synas
röra sig från apex (se d. o.) mot
antiapex (den apex diametralt
motsatta punkten på
himmelssfä-ren). Utgående från detta
anta
gande härledde F. W. Herschel
läget av apex. Genom närmare
studium av S:s egenrörelser har
emellertid Kapteyn funnit, att
S:s rörelser försiggå i huvudsaki.
två riktningar, d. v. s. S:s
skenbara egenrörelser äro
företrädesvis riktade mot två olika
punkter på himmelssfären. Han antog
som förklaring härtill, att S. i
stort sett följa två med
Vintergatans plan parallella s t j ä r n
-strömmar (eng. star
strea-mings), vilka, genomsättande
varandra, röra sig i diametralt
motsatta riktningar. Schwarzschild
har framställt en i viss mån
avvikande teori, enl. vilken S: s
rörelser huvudsaki. äga rum i en
riktning, parallell med en
diameter i Vintergatan; ju närmare
rörelseriktningen sammanfaller
med denna diameter, åt ena 1.
andra hållet, desto flera S. röra
sig i denna riktning, endast ett
ringa fåtal röra sig vinkelrätt
mot denna diameter. — Jämte
dessa stora st järnströmmar har
man hos vissa stjärngrupper
(t. ex. Plejaderna) funnit, att
samtliga komponenter röra sig i
strängt parallell riktning och
med samma hastighet (s t j
ärn-drifter, eng. star drifts). —
Spektroskopet har givit oss
möjlighet att — utom de
ovannämnda skenbara rörelserna hos S. —
mäta de rakt från 1. mot oss
riktade hastighetskomposanterna
hos S., deras
radialrörel-s e r. Dessa hastigheter äro i
regel icke påfallande stora (endast
för ett 20-tal S. över 100 km. i
sek.; jordens hastighet i dess
bana kring solen ung. 30 km.).
Med ledning av deras värden kan
man i vissa fall beräkna resp. S:s
totala hastigheter (400 å 500 km.
i sek. förekomma). Även mellan
radialrörelser och spektralklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
