Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Semiter - Semitiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Semitiska språk
398
samt Syrien med Palestina) samt
n. och n.ö. Afrika.
Semitiska språk, en grupp av
sinsemellan nära besläktade, dels
utdöda, dels ännu levande språk
i Främre Asien och n. Afrika.
Kännetecknande för S. är främst
den roll, konsonanterna spela i
förhållande till sonanterna, vilka
senare endast modifiera den i
konsonantstommen inneboende
betydelsen (t. ex. arab. ka’taba, han
skrev, ka’tib, skrivare, kita’b,
skrift, bok, plur. ku’tub, alla av
en rot ktb med grundbet. skriva).
Bland konsonanterna märkas
särskilt egendomliga laryngaler.
Verbet särskiljer i det äldre
språkskedet endast två tempus (för
fullbordad och ofullbordad handling)
men bildar ett flertal s. k.
stamformer, som modifiera
grundformen i reflexiv, intensiv,
kausa-tiv (jfr Verb) 1. passiv
riktning. Förmåga av
sammansättning saknas. Syntaxen är
(bortsett från den klassiska arabiskan)
av synnerligen enkel struktur.
Alla S. gå tillbaka till ett
gemensamt urspråk (jfr
Språkhistoria), ursemitiskan. — S.
indelas på följande sätt: I.
ÖSTSEMITISKA, som endast
representeras av de varandra
närstående dialekterna babyloniskan och
assyriskan. Oaktat dessa utgöra
de äldsta S., vi känna, förete de
rätt väsentliga avvikelser frår
ursemitiskan, antagl. beroende på
sumerisk inverkan. II.
VÄST-SEMITISKA: 1. N or dväs
t-semitiska, omfattande dels
arameiskan, dels kananeiskan.
Arameiskan (se A r a m é e r)
sönderfaller i sin tur i två
dialektgrupper: a)
Västarameis-k a, vartill höra vissa i Sendjirli
anträffade inskrifter (800- och
700-t. f. Kr.), språket i de i
Egypten (Assuan och Elefantine)
funna arameiska papyrer (400-t.
f. Kr.), bibelarameiskan (det
arameiska språket i vissa delar av
G. T., spec. i Daniel och Esra; se
B i b e 1 sp. 1433), den av de urspr.
arabiska nabatéerna (se d. o.)
talade nabateiskan,
palmyrenis-kan, känd genom inskrifter
huvudsakl. i Palmyras (se d. o.)
fornlämningar, targumiskan (se
T ar gum), den på Jesu tid i
Palestina talade dialekten (jfr
B i b e 1 sp. 1435), även senare
använd som skriftspråk av de
därstädes boende kristna (särskilt av
melkiterna; se d. o.), vidare
gali-leiskan, använd i den
palestinen-siska Talmud (se d. o.) och
slutligen samaritanskan, huvudsakl.
känd genom en översättning av
Pentateuken; västarameisk är
även en ännu i några byar på
An-tilibanon talad dialekt,
malula-dialekten. b) öst ar a m e i s k a,
som omfattar syriskan, den
viktigaste av alla arameiska dialekter
(se Syrien) samt vidare
språket i den babyloniska Talmud (se
d. o.) och mandeiskan, språket i
mandéernas (se d. o.) heliga
böcker. Till kananeiskan höra,
förutom vissa enstaka ord i
Amarna-breven (se A m a r n a) : a)
moa-b i t i s k a n, endast känd genom
en från konung Mesa (se d. o. och
M o a b) härrörande inskrift, b)
hebreiskan (se
Hebreiska språket) och c)
fenicis-k a n och dess avläggare
puniskan (se Fenicien sp. 1476
f.). 2. Sydvästsemitiska,
vartill räknas: A. Arabiskan, som
indelas i en nordarabisk
grupp, omfattande den klassiska
arabiskan (se Arabis k
aspråket och litteraturen) och
de ur densamma framgångna
moderna dialekterna, samt den av
mineiskan (se Minéer) och
sabeiskan (se Sabéer) bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
