Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöje, af Gustaf Janson - II. På landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakom half uppdragna rullgardiner skrattar familjen åt pappar
han ser så genomgående festlig ut, när han med hatten i hand
och ytterrocken släpande mot sanden springer till bryggan. Lugn
och majestätisk följer mamma efter. Hon gör sig ingen onödig
brådska, ty »gud nåde» kaptenen, om han vågar lägga ut, innan
hon kommit med.
Med middagsbåten vänder mamma tillbaka. Den arme
styrmannen får vid hvarje brygga en försmak af skärselden, och
fastän förtrytelsen jäser inom honom, har han blott bugningar
och leenden för plågoandarne, hvilka svärma kring honom. — »Hvar
är den bruna matkorgen?» — »Hvem har setat på mitt
refbens-spjäll?» — »Att inte styrman kunde hölja något öfver min skinka!
Tänker ni alltid vara lika vårdslösa på den här båten?» Dessa
och dylika frågor i hundratal hagla kring en enda medmänniska.
Styrmannen är öfverallt, mångfaldigar sig, snurrar rundt och
skaffar till rätta, men lyckas under den allmänna villervallan alltid
glömma något. Då vänder man sig förbittrad till kaptenen,
hvarför skall han undgå sin andel? Det förefaller en ytlig
betraktare, som om hvarje matmoder skulle mista aktningen för sig
själf, så vida hon ej under en sommar kan göra en vanlig
ång-båtskapten gråhårig och en medelmåttig styrman halftokig.
Förmodligen ligger en djup hemlighet dold under detta, hvilken ha
vi ej mäktat utfundera. —
Så gå dagarne den ene efter den andre och allt är sig
oföränderligt likt på några knappt nämnvärda variationer när.
Sommartoaletterna ha blifvit något urblekta och fått gröna fläckar
här och hvar, det är det enda. Sakta har tiden skridit fram och
när man börjar vänja sig vid »landtlifvets» sysslolösa
enformighet, är hösten redan inne. Tunga falla regndropparne på
verandataket och vinden sliter obarmhärtigt löfven från trädens grenar.
Dagarne äro kortare och nätterna kusliga, det börjar blifva kallt,
dystert och tråkigt för stockholmarne.
— Om vi skulle flytta in, föreslår någon.
Det ha alla tänkt, ehuru ingen velat säga det, och så
beslu-tes inflyttningen. Utom det att gossarne böra i skolan, talar en
hel mängd annat därför. Just som densamma blifvit
oåterkalleligen bestämd, omtalar pappa, att han lyckats förskaffa sig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
