Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\/\ationens
store slädjeipridare
Av Karl-Gerhard
Ernst Rolf var en Engelbrekt som inte nöjde
sig med att befria dalkarlarna — han
öppnade glädjens slussar för hela svenska folket.
Allt vad svensken i sitt tungsinne äger av
livsglädje och festivitas lockade han fram.
När han höll sitt intåg i Fenixpalatset anno
1917 svepte den första kontinentala fläkten genom
Stockholms nöjesliv.
Aldrig skall jag glömma hur betagen jag var av
hans konst den gången. Ypperliga visor hade han
att sjunga och han föredrog dem med den finaste
pointering och elegantaste pregnans.
Apparitionen kunde inte varit bättre. Han var
både graciös och manlig och strålande glad, och
det missklädde honom inte att han samtidigt
verkade en aning blyg. Tvärtom! Dessutom hade han
en den mest bedårande lilla »tjuskvist» i
stämman som lika villigt lånade sig åt den
sentimentala sången om mor och hembygden som åt en
parodisk vändning i den aktuella kupletten. Han
gav visan både form och ton. Ty Rolf kunde
verkligen sjunga. Och han sjöng dessutom sina visor
med en rytm så levande, så självklar att hela
svenska folket rycktes med och började gunga i takt
med honom. För att inte tala om hur gärna de
sjöngo tillsammans med honom.
Han blev nationens store glädjespridare. Och
den posten behöll han så länge han levde och på
den posten föll han. Var Ernst Rolf drog fram
blev det fröjd och gamman. Jättestora
charmÖr-leenden och till bristningsgräns utsålda hus. Det
gick som en ringdans av nöjen — inte bara kring
Lövens strand utan runt alla stränder från vilka
det kunde ösas ur glädjens sjöar. Pengar
strömmade in och lika fort runno de ut igen.
Jag minns i Berlin 1929 då Ernst och
undertecknad tillsammans i grammofon insjungit vår
»Jubileums-duett».
Han hade lyckats komma över ett förskott på
nästa års insjungningar, på tjugu tusen mark, vill
jag minnas.
Han stoppade sedelbunten i ulsterfickan efter
att en stund ha vägt den på handflatan. Dagen
därpå möttes vi på bangården för att gemensamt
fara till Paris. Med triumf i rösten frågade han
mig hur mycket jag trodde att han hade köpt upp
för under eftermiddagen.
»Två tusen mark», gissade jag.
»Sju tusen», log han belåtet och såg ut som han
utfört en Carnegiebragd.
Han hade ett sublimt förakt för kapitalbildning
men en enastående förmåga att skaffa kapital.
Han fick till leda höra vilken dålig ekonom han
var, men få ha väl tänkt på hur många
människor denne dålige ekonom har givit bröd genom
att engagera dem i sina lysande skådespel!
Jag fick en gång en recett. Som jag nekade att
taga emot under motivering att jag var mer än
tillfreds med det gage jag uppburit. I förskott
t. o. m. — Vilket han höll styvt på den gången.
Nå, jag fick min recett och stor festmåltid för 50
personer.
Några månader senare fick jag visserligen
lämna tillbaka recetten ett par gånger om, ty Ernst
var inte lika rik då, men jag kommer alltid med
glädje att minnas den flotta gesten.
Ty bakom den låg en generositet av sällsynt
bredd och värme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
