Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behärskad, så känna vi den ändå. Så nog kunna
vi jubilera, fast det inte längre ligger rosenröd
morgongryning över fältet där vi arbeta. Vår
jubileumsfest är en middagsrast. Det blir sedan afton
och en ny morgon.”
Han fick aldrig uppleva denna morgon, ty det
var föga mer än ett år efter detta jubileum, som
den olyckshändelse inträffade vilken blev början
till slutet. Danielsson hade kvällen förut varit
samman med ett par Lundavänner, professorerna
Char-lier och Strömgren samt den som skriver dessa
rader, och skulle just stiga på kvällståget till Malmö,
då han snavade på fotsteget och föll framstupa ned
på spåret under plattformen. ”Fy fan, nu bröt jag
benet!” utropade han, men i stället för att som
situationen fordrat stanna kvar i Lund och där
undergå första behandlingen, steg han, stödjande sig
på det redan brutna benet, med en obegriplig
stoi-cism upp på tåget och avreste till Malmö. Här bars
han ut i en droska, och fördes på egen begäran till
en bekant Malmöläkare, den numera avlidne doktor
Birger, som anlade första förbandet. Själva
benbrottet, som befanns vara av komplicerad och
elakartad art, hade egt rum i mellanfotsbenen.
Nu följde en lång och smärtfylld tid på
sjukbädden, långa veckor och månader av sömnlösa nätter
och dagar vigda åt melankolin. Det var under
denna trista tid som den bekanta Svedalastrejken
utbröt, och Danielsson skrev då från sjukbädden
den resolution, isom Malmö arbetare antogo i frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
