Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inbrakt ”Arbetet” ett åtal, om icke den sköna
syn-derskan ofrivilligt kommit att spela rollen av
räddande ängel. Det är emellertid lätt begripligt, att
Danielssons under denna period ganska täta
Lun-dabesök ej skulle bidraga till att stärka hans
ställning bland partivännerna i Malmö och när
Tuali-vets saga inom kort var all, kände han sig
ensammare än han gjort på flera år. Och denna
ensamhetskänsla var så mycket tristare, som han aldrig
fick njuta ensamhetens ro, utan som tidningsman,
agitator och ledare ständigt måste stå i en intim
och upprivande kontakt med yttervärlden. Under
de första åren hade hans närmaste omgivning och
den stora massan av partivänner formligen
avgudat honom; men allt efter som hans lynne
fördyst-rades och hans arbetslust avtog, minskades hans
popularitet, och det gryende missnöjet tog allt
fastare och bestämdare former. Som alla orädda och
självständiga män hade Danielsson lätt att ådraga
sig personliga fiender; redan tidigt hade
förhållandet mellan honom och de anarkiserande
typograferna Nielsen och Wessel varit spänt, och under
fängelsetiden tillspetsades denna konflikt därhän,
att Danielsson i en indignerad skrivelse, som
offentliggjordes i ”Arbetet”, lämnade
kontrahentförsamlingen valet fritt mellan sig och herrar Wessel
och Nielsen. Han stod då på höjden av popularitet
och erhöll utan svårighet den begärda upprättelsen.
Men allt efter som åren gingo, försämrades hans
ställning, och vid nittiotalets mitt är det ej längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
