Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aftonsol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han båtar minsann inte af sin grymhet! lät det tidt
och ofta.
Och det gjorde han inte heller.
Ty så fort en son eller dotter blef arbetsför och kom till
myndig ålder, bar det af till Amerika med den ena efter den
andra af dem.
Men tror ni, att han ens i afskedets stund, när de för alltid
drogo bort, visade en skymt af smärta eller ömhet, så att någon
märkte det? Nej bevars!
Då näst den yngsta flickan skulle i väg, observerade Sven
ett par dagar förut, att hon bland sitt resgods stufvat in en
liten fjäderdyna, som hon tänkte få nytta af på båten.
Sven tog ifrån henne den.
— Du kan skaffa dig en halmsudd i Göteborg och stoppa
den i varet; mot dä’ sofver ditt flärdfulla hufvud lika bra! lät
han och läste in och gömde hvarenda fjäderkudde i hela huset, så
att inte modern skulle kunna hjälpa henne till att smussla undan
någon.
Man skulle kunnat tro, att en ungdom, som blifvit van vid
så mycket arbete och sådan försakelse och stränghet, skulle slå
sig dråpligt ut i det nya landet.
Men det är kanske icke allt för klokt att knappa in för
mycket på friheten för de unga, och i alla händelser gick det
då rakt icke bra i Amerika för Svens afkomma.
De hade ju under sin uppväxttid knappast som stöld fått
smaka det bittersta nöje, och därför begrepo de icke att måttligt
eller förståndigt begagna den frihet, som sedan i ett slag blef
dem beskärd.
Tidt och ofta kom det också genom bref från andra
utvandrade sockenbor underrättelse om, hur än det ena, än det andra
af Svens barn kommit på fallrepet.
Men Sven låtsade emellertid som om det icke rörde honom,
och om någon stack till honom ett ord om barnen, plägade han
alltid svara:
— Jag har inget på mitt samvete, för jag vet, att jag hållit
dom te’ tukt, så länge jag hade dom i mitt våld!
Han gaf sig således icke, och folket i socknen tyckte, att
han blef allt grymmare och hårdare för hvart år, som gick, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
