Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiansommarfröjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett saktmodigt offerlamm. Men slutligen tröttnade ändå
hennes tunga och hon slöt sin ljufliga framställning med dessa ord:
— Åhja, Snuselin, mej slipper du nog snart. Mina dar ä’
kvickt räknade. Ja’ känner allt, att du snart inte ska’ ha’ mig
att plåga. Ja’ står inte ut många dar till, — dä’ tär och tär —
och se’n får du väl ha’t, som du vell: en butell i hvar ficka.
Och så grät hon och de andra fruarna också.
Men under det de tjöto och vagnen rullade fram i raskt
tempo, fick Snuselin tillfälle att hviska till oss:
— Varen inte ledsna, gubbar, utan vid godt mod; ja’ har
gualof en till i böxefickan!
Och detta tal lättade våra sinnen.
Efter en sådan angenäm färd kommo vi ut till gästgifvaregården
i Bohr, där vi skulle äta och roa oss i naturens sköt.
Medan så fruarna med lust och gamman kokade kaffe och
dukade, gjorde vi gubbar en sväng utomkring och hade bakom
en klippa en treflig stund med den där flaskan, som Snuselin i
sin vishet undanstuckit i pantalongerna. När vi återvände, voro
vi alltså inte så blyga af oss eller rädda för fruntimren.
— Men ja’ har tio halfvor öl i vagnslådan! Hur i hundingen
ska’ vi få i oss dem? lät den ene patronen.
I detta ögonblick uppenbarade Snuselin vidden af sitt snille.
— Vi smyga in dem i förstukammaren, och så instruera vi
gästgifvaren, att han, när vi börjat äta, kommer in och ber oss
gå ut och bevittna en handling! log han.
Och på det viset gick det.
När vi ätit några bitar och började trängta efter ölet, klef
gästgifvaren in.
— Ja’ får väl inte be herra’ va’ go’a å bevettna ett par
namn härute! sa’ han.
— Jo, vars! mente vi och gingo ut och bevittnade, tills det
inte fanns en tår kvar i ölhalfvorna. Och fruarna anade
gudskelof intet ondt.
På det viset blefvo vi muntra och hade ogement roligt
därute. Och när fruntimren fått i sig fem koppar kaffe jämte ett
grufligt beröm för sin mat, var det ingen fara med dem heller.
Färden skulle alltså blifvit utmärkt bra på slutet, om inte
den ene patronen tagit med sig en hop bengaliska eldar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
