Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysisk beröring. Och hvad vårt moraliska lidande beträffar,
så är det visserligen sant, att något sådant ej skulle kunna
vara för oss möjligt, om Gud ej vore i oss närvarande - vi
skulle annars ej kunna känna oss i disharmoni med honom -
men detta är dock ingalunda det samma, som att vårt moraliska
lidande skulle utgå från Gud eller i honom hafva sin orsak.
Fastmera är detta lidande aldrig någonting annat än det
moraliska onda själft, betraktadt icke såsom förverkligande
princip och verksamhet, utan såsom förverkligadt medvetande
och tillstånd. Också är det blott genom en förväxling eller
förblandning af själfva straffet och det medel, hvarigenom
det i vissa fall måste förverkligas, som man kommit att
antaga, att hvarje straff eller straffet till själfva sitt
begrepp skall utgöra ett lidande, och att således ej heller
Gud skulle kunna straffa människan utan att tillskynda henne
ett sådant. Att straffa betyder nämligen att antingen
juridiskt eller moraliskt rätta eller förändra en
förnuftsstridig vilja - hvilket tydligen innebär en
välgärning emot den felaktige - och fastän staten vid sina
juridiska bestraffuingar är nödsakad att använda ett
lidande, så följer dock icke däraf, att äfven Gud skulle för
människans rättande eller bestraffande behöfva eller ens
kunna använda dylika medel. Guds verksamhet till människans
rättande eller bestraffande kan ej bestå i något annat än
däri, att han genom sin eviga närvaro i henne utgör den
yttersta principen för hennes fortskridande till allt högre
och högre lifsformer, till dess hon uppnått sin slutliga
fulländning, och däri, att han under hvarje moment af hennes
utveckling gifver henne anmaningar att bättra sig.*
Men för att läran om de ändlösa straffen eller den
eviga fördömelsen skall kunna vederläggas, fordras att till
särskild pröfaing upptaga äfven den form däraf, hvilken
blifvit kallad den hypotetiska,** och enligt hvilken Gud anses
evigt fördöma människan blott under den förutsättning, att hon
själf, som icke genom det närvarande lifvets förlust kan
förlora sin
* Jfr Boström, Anmärkningar om Helveteslåran. 3 uppl.
ss. 16 (noG, 19 o. f., 32 o. f.
** Strauss, Die christliche Glaubenslebre, II. s. 690.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
