Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genmäle till ”Väktaren”. Bilaga 1 - II. Den exegetiska delen af Väktarens artikel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1 Thess. 5: 5) samt hans apostlar församlingens pelare
(1 Tim. 3: 15)» o. s. v.
Nu några ord om Jesu tillbedjan.
För att utrota den dyrkan af änglar, helgon, reliker,
o. s. v., hvilken hade blifvit allmän inom kyrkan, således
af rent praktiska bevekelsegrunder och ej på bibliska skäl,
försökte Luther och de öfriga reformatorerna ur församlingsmedvetandet
utplåna den skillnad mellan att tillbedja
och att åkalla, mellan att dyrka och att ära,
hvilken i begreppet verkligen förefinnes och som katolska kyrkan
i sina bättre dagar sökte upprätthålla och klargöra. Emedan
hopen lätt öfverspringer denna skiljolinie, ville Luther, att
protestanten blott skulle känna tillbedjandet, och detta
såsom ägnadt Gud allena. Åkallandet, ärandet, när det
riktades på andra föremål för den religiösa känslan, vardt
ock snart i protestantens ögon endast en karrikatyr af
tillbedjandet, ett vederstyggligt afguderi. Och dock är
denna på konciliet i Nicaea 787 stadfästade skillnad mellan
adoratio (tillbedjan) och veneratio (ärande),
mellan ####### och #######,
till sitt ursprung, om än icke i sin tillämpning,
apostolisk och biblisk. Att dyrka och
tillbedja är att i bönen tänka sig det väsen, till
hvilket bönen är riktad, såsom den sanne Gud. Att åkalla
är att med bön om hjälp vända sig till ett högre stående väsen än den
bedjande själf. Att ära är att i tanke och handling
erkänna högheten eller förtjänsten hos en annan. Om
således tillbedjan tillika är åkallan och ärande, så är
fördenskull ingalunda all åkallan, allt ärande liktydigt med
tillbedjan. Däremot voro de åthäfvor, i hvilka både
tillbedjandet och ärandet plastiskt uttryckte sig hos de
österländska folken, gemensamma för bägge graderna. På Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
