Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Besancon och utfört några arbeten i sin födelsestad, där han erhöll en och annan
uppmuntran, begaf han sig till Paris, fick några råd af A. Hesse, men arbetade mest ensam,
efter naturen och med ledning af de stora mästarna. Mellan 1844 och 1848 exponerade
han på Salongen tallor, som knappast vittna om, atl han visste hvad han ville: ämnen
ur verkligheten, där han med välbehag börjar ta sig själf till modell, romantiska
kompositioner eller dunkla allegorier, för atl icke tala om de refuserade, och han börjar redan
på allvar tänka sig in i sin roll som blifvande revolutionär. Ar 1849, under den nya
regeringen och en af konstnärerna vald jury, fick han utställa sju tallor, däribland
Eftermiddag i Ornans (i museet i Lille), hans första mästerverk. Uppmuntrad af sina
framgångar 1850 — medalj och inköp af staten — kastade han sig beslutsamt in på
målningar, som voro
riktiga manifest. Han
gjorde den lycka och
den skandal han
väntat, ty dessa båda
begrepp voro för honom
ett och detsamma.
Salongen 1850 hade att
uppvisa åtta tallor,
landskap, porträtt,
figurkompositioner,
däribland två ytterst
betecknande arbeten:
Stenhackare och
lie-grafning i Ornans. Till
den förra ladan, som
af museet i Dresden
in-köptes för 50,000 francs
1904 vid
Binanl-auk-tionen, då Louvre
gjorde en fruktlös
ansträngning att förvärfva den, fick Courbet motivet alldeles händelsevis, ulan någon
förutfattad idé att åstadkomma någon politisk protest, genom en verklig scen, som en dag
gjorde intryck på honom ute på en landsväg i hans hemtrakt. Han låter genast de båda
männen tjänstgöra som modeller: gubben böjd ölver sitt arbete med höjd hacka och den
trasige ynglingen bärande en korg med hackad sten. Courbet hade känt sig frapperad af
delta måleriska armod. Hans omgifning tillskref honom politiska idéer. Med den
underbara bluff-instinkt, som skulle bli hans olycka, förstod han genast, hvilken fördel han
kunde ha däraf, och nu blef han den sociala frågans målare.
Begrafning i Ornans var visserligen icke något politiskt manifest, men däremot ett
estetiskt. Denna mäktiga och praktfulla talla, som vittnar om en utomordentlig
själf-ständighet i uppfattningen och teknisk duktighet, framkallade stor uppståndelse, till och
med bland målarens vänner. Paul Manlz kunde med skäl säga, all del var »realismens
Herkulesstoder»; längre kunde man icke gå. För tillfället, i utställningarnas fadda om-
Gustave Courbet: Stenhackare. (Dresden, Museet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
