Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blekingsk folklifsskildrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läxorna hasplades upp ungefär med samma
eftertanke, som en fonograf använder; men, o du min
skapare, om vi ändå kunnat behålla det vi lärt lika bra
som en sådan där pratemaskin!
Emellertid vardt det slut med skolgången, och en
del af mina årssamtida från bänkraderna undrade om
inte jag »som va så obegripelia lärder, skulle läsa te
präst». Men den där »trånga vägen» har jag aldrig
riktigt kunnat med, och dessutom, jag hade en äldre
kärlek, som jag dock måste bli otrogen, enär ingen
visade sig intresserad af min böjelse och sökte
förverkliga den. Hvad det var för en kärlek, förstår
läsaren bäst, när jag säger, att den olyckliga böjelsen
än i dag vaknar hos mig och stundom yttrar sig i en
mani att, så ofta jag träffar på ett imbelagdt fönster,
»göra en gubbe» med högra pekfingret.
I stället för att få följa dit min håg stod, måste jag
taga till spaden, plogen och harfven, men kom efter
ett par års knogande underfund med, att jag inte var
riktigt frisk. Sjukdomen var mask, men inte af de
vanliga små beskedliga slagen, utan af en jäkeln så
stor sort — jag mins inte hvad den heter på latin,
men på svenska kallas den »latmask», och sätter sig
gemenligen i ryggraden. Så länge jag var behäftad
med den där sjukan, var det inte värdt att jag
fortsatte med arbetet i jorden. Jag började därför
fundera på något annat. Då fick jag en dag en ljus idé.
Jag hade otaliga gånger, från mina spädaste år, hört
att jag vid minsta anstöt var alldeles makalös i att
— skrika. Kunde jag icke alltså duga till klockare?
Redan i andanom såg jag mig på orgelläktaren såsom
en högt uppsatt, tongifvande person. Att komma dit
frestade icke på ryggraden, men väl på fars plånbok.
Jag blef inackorderad i den där staden, som har ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
