- Project Runeberg -  Järnbäraren och andra berättelser (1914) /
42

(1914) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnbäraren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utsträckte makligt sina lemmar på den svällande, sidenklädda divanen.

Med halvslutna ögon drömde han sig tillbaka in i de sistförflutna stundernas njutningar och fröjder. På sina läppar kände han ännu den ljuva eftersmaken av tallösa kyssar från en blomstrande bruds mun.

Han hade nyss kommit från sin blivande svärfaders praktfulla boning, där en lysande middagsmåltid givits för talrika gäster, och om en timme skulle han återvända dit för att deltaga i ett större slädparti vid fästmöns sida.

Han hörde redan bjällrornas klang och lyssnade redan till viskningarna från tjuserskans läppar, då — då tunga fotsteg hördes i trapporna och därefter några dova knackningar på salens dörr.

Brukspatronen trodde, att några av hans vänner, som även bevistat middagskalaset, i halvrusigt tillstånd knogat sig uppför trappan och nu hade svårt att hitta på låset. Han skyndade upp från soffan till dörren och öppnade den.

Men det var ingen vän med svaga knän, utan en arbetskarl, som med stadiga ben beträdde salströskeln och stannade med ryggen mot dörren.

Brukspatronen vek några steg tillbaka.

»Har jag den äran vara känd?» frågade karlen med låg stämma.

»Jo, jag tror väl», stammade Dahl något förlägen, »jag tror väl — ah, det var sannt det —- Axelson — min vän Axelson — välkommen — tack för sist — det var — det var längesedan vi träffades.»

»Ja, det var länge sedan vi träffades», svarade järnbäraren, som lade särskild tonvikt på ordet vi.

»Hur står till, min hedersvän? Vad roar ni er med denna vinter? — Med strumpvävnad, kan jag väl förmoda. — Men det var sant — hur mår — hur mår —»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:53:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanjarn/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free