Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Folktribunen och diktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POI.ITIK OCH POESI.
309
nåden och göra den intagande nog, men dåliga murare äro
de för det mesta.» Alla elektriserande element, sade han,
voro ju ock för tillfället onödiga på riksdagen. Derför var
han öfverflödig, derför ville han bort.
Ofta nog blef äfven August Blanche väl poetisk. DA
sväfvade han långt ut i fantasiens rymder. Då trodde han
sig kämpa för det evigt sanna och rätta. Då kunde han
förklara, att Garibaldi står nära Gud, uppmana till ett korståg
mot det barbariska czarväldet, tala om »Göta Lejon, som
rytit ända från hedenhös». Då kunde han exempelvis med
anledning af giftomannarätten hålla en liten föreläsning om
tycket för borgarståndet. »Hvad tycket är» — säger han —
»det har lagutskottet aldrig anat. Tycket är likväl namnet
på en stormakt inom den verldsdel, som vi kalla
menniskosjälen. Den kan lika litet som luften ses och beskrifvas,
men den låter sig förnimmas, än mild som fläkten af en
fjärils vinge och än med styrkan af en orkan. Tycket är
den gudomliga instinkten, desto klarare, ju mera oförderfvad
själen är, och derför är den klarast hos qvinnan. — —
Detta tycke eller denna gudomliga instinkt vet lagutskottet
icke af.»*
En annan gång ytlrade han på stadsfullmäktiges
sammankomst, när det gälde projektet att förena stambanorna genom
att draga fram vestra stambanan till Klara sjö: »För öfrigt
vore det en stor poetisk tanke, detta lokomotiv, som
spränger fram genom ett berg djupt under grundvalarne för en
stadsdel och åter fram öfver en ström, speglande deri sina
rader af vagnar och menniskohufvuden, och försvinner för
att återkomma, dagligen komma och gå. Det vore ett
monument, som efterverlden skulle beundra långt efter sedan
den glömt våra strider och små insigter.»
Hierta citerade dessa ord i riksdagen, derför att de vid
sammankomsten väckte »stormande bifall»; men — tillägger
han — de som ropade bravo hade måhända, »lika litet
som den ärade talaren», verkligen gjort sig reda för sakens
prosaiska sida. Sammanbindningsbanan blef emellertid
verklighet. Den gången var »poeten» fjerrsyntare än »prosan».
Klart är, att denna mer poetiska politik mottogs med
ironi af August Blanches fiender. Kort efter hans
uppträdande i norska unionsfrågan läste man en artikel, Den
* Borgar si. prot. 25 januari 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
