Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En resa i Sverige, en brunnsdrickning i »Aganippen» och en silhuett af Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGANIPPISKA SÄI.LSKAPET
179
en der han säger sig hafva hört, att några fuskare i hans
namn tillverka och försälja blanksmörja, hvilken på intet vis
motsvarar hans egen. »Den blanksmörja,» — heter det
—-»som jag fabricerar, är försedd med min namnstämpel —e
cch försäljes blott i herrar Deléen & C:is samt Törnqvist &
Bergers boklådor.»
Äfven en kalender förbereddes af ledamöterna. Bidragen
voro färdiga, men boken kom ej ut, ty redan samma år
upphörde Äganippen.
Så lefde sällskapet under’ vintern 1840. Det erhöll en
filial i lärosätet vid Fyris; Atterbom och Tegnér deltogo i
brunnsdrickningen; Wieselgren, Ridderstad, Assar Lindeblad
och Grafström inkallades till socii i den vittra areopagen. .
I det vänliga komministerhuset träffade man på detta
sätt större delen af Stockholms litteratörer och musikvänner.
Brunnsintendenten Dahlgren, lång, böjd och mager, han med
sitt starkt markerade ansigte, sin örnnäsa, sitt ständiga leende,
sina blixtrande ögon, helsade hvarje gäst med skämt och
qvicka infall. Mellin, brunnspredikanten, ungdomlig och
liflig, samtalade med brunnsfiskalen Adolf Ivar Arwidsson.
Cailén, bibliotekarien, sade aitigheter åt fru Flygare, och
den sirlige kamrer Norling i Ständernas Riksgäldskontor,
hvilken egde titel af Aganippens rumormästare, uppläste ett
med skön piktur skrifvet litet poem.
Och fram och åter i salen gick en medelstor man,
mörk, med krökt näsa och svart, knollrigt hår, med ögon,
som glänste af otaliga eldflammor, lyssnande till en vacker
komposition af Emelie Holmberg, sällskapets orgelnist, en
17-årig ungmö, blondlockig, blåögd, älskvärd, bedårande.
Mannen med eldflamman i sin blick var Almqvist, snillet,
författaren, medarbetaren i Aftonbladet, diktaren af en
ny-utgifven bok, Det går an.
Och när Emelie hade slutat eller gick till sin gitarr,
satte sig August Blanche vid klaveret och spelade, och
der qvintilerade han, ungdomlig och sprittande, en och annan
rolighet till några enkla ackord. »Det var sålunda han
den tiden preludierade till sina framtida vådeviller» — säger
Sturzenbecker — »och det var måhända äfven här det först
gick upp för hans fantasi, hur han i sin ordning skulle göra
det trefligt för sig ocli andra, när han sjelf en gång finge
en salong.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
