Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tidens karakter och pressförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 TIDENS KARAKTÄR OCH PRESSFÖRHÅLL AN DEN.
förste att den återlemna.» Löftet blef ett tomt ord och
infriades aldrig.
Lagen gick igenom hos alla fyra stånden. Nu skulle
den hvila till nästföljande riksdag. Men, eget nog, så skedde
icke. Tryckfrihetsförordningen trädde genast i kraft och
kom sålunda till genom ett brott mot grundlagen.
Och ännu flere brott följde i lagens spår. I de
makt-egandes hand smiddes den till ett vapen, en tygel på det
fria ordet, en munkafle på pressen, ett batteri som skulle
inviga till en lugn och god sömn, men med sin kanonad
slutade med att väcka, och efter att hafva bortslösat alla farliga
projektiler icke hade mer qvar än blixten af löst krut.
Tryckfrihetsförordningen, sådan den blifvit ändrad, ålade
utgifvare af periodisk skrift att innan densammas tryckning
söka bevis hos hofkanslern, att hinder icke förekomme
mot skriftens publicerande. Hofkanslern hade rätt att
inställa dess utgifning om han, såsom det hette, fann den
»vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis
förnärmande personlig rätt, eller af fortfarande smädlig
egenskap. Dessutom berodde det på Kungl. Maj:t, om utgifvaren
skulle tillåtas att äfven framdeles publicera periodisk skrift.»
Det sätt hvarpå man tolkade denna
tryckfrihetsförordning gjorde den till en lag ej om friheten att trycka,
utan, såsom man sade, om friheten att indraga, och genom
travestering af 86 § Regeringsformen hette det, att dermed
förstods »hofkanslerns rätt att utan några af andras omdöme
i förväg lagda hinder tills vidare inställa utgifvande af
tidningar, och att på viss efter dess godtfinnande beroende
tid dröja med utfärdande af tillståndsbevis för nya tidningar,
utan att för slikt dröjsmål kunna straffas i grund af någon
lag, som för ett sådant dröjsmål stadgade ansvar.»
Så kom den vidtberömda indragningsmakten till, med
anledning af hvilken Per Lagerhielm yttrade, ’»att historien
är en sträng domare och skall med skarp blick se tillbaka
på en tid, som fördröjt nationens odling.»
I slutet af 1812 började lagen tillämpas. En obetydlig
landsortstidning innehöll några menlösa och enfaldiga
funderingar om Napoleons utsigter att intaga Petersburg.
Slutorden lydde: »och hur skall det sedan gå med oss?» och
dessa voro så farliga, att tidningen indrogs. År 1815
utgafs en broschyr: Hvad politik bör Sverige i nuvarande
crisis iakttaga? Den tid, hette det i broschyren, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
