- Men då gå vi över på ett nytt ämne. ty vi ska' ta god tid på oss, ansåg mr Hall och bjöd sin gäst taga för sig av de rikliga rätterna. Du fann i alla fall vårt universitet här storartat?
- Mycket storartat. Anordningarna syntes mig ofantligt praktiska.
- Nå, det gläder mig att höra. Det är för övrigt detta, man därhemma behövde komma underfund med. Svenskarna och européerna i allmänhet höra, att man här går fram till graderna på litet kortare tid, och så mena de sig ha rätt antaga, att studierna därför äro grundare. Men däri döma de orätt. Vi taga det litet enklare och mera praktiskt men därför icke mindre allsidigt. No, sir! Men av större intresse bör det vara för dig att veta, huru bildningssträvandet i detta land verkligen slagit igenom och blivit ett nationellt intresse såsom näppeligen någonstädes i ett annat land.
Låt oss taga Connecticut som ett exempel. Du skall här icke finna en kommun, som icke har sitt offentliga bibliotek så pass välförsett, att det förhjälper en framåtsträvande ungdom fram till vetande på hart när alla områden, det kan bli fråga om. Staten erbjuder varje kommun, som vill möta med samma belopp, 200 dollars, för upprättande av sådana bibliotek och 100 dollars årligen till dess underhåll. Om du skulle vara i tillfälle att besöka dessa bibliotek vid tiderna för deras öppethållande, så skulle du finna det högst anmärkningsvärt, i vilken grad de äro anlitade. Det läses och forskas verkligen mycket här i Amerika.
- Väl, jag tror mig kunna förstå det; men jag djärves påstå, att betydelsen av kunskapers inhämtande icke heller i Sverige är oss främmande, och även svenskarna äro ett folk som läser.
- Det skulle jag aldrig vilja bestrida, och kanske den svenska ungdomen t. o. m. kan härvidlag jämföras med den amerikanska, åtminstone, vad det gäller hågen, men samma tillfällen har den säkert icke. Men här tillkommer en annan sak, som det lyster mig att höra ditt ord om. Jag tror mig nämligen förstå, att bildningens väsen och ändamål uppfattas annorlunda hemma än här. Säg, är det icke så, att, där en ung man vunnit en lärdomsgrad hemma i gamla landet, han rent socialt anser sig flyttad ett pinnhål högre upp än vanliga dödliga, och låter det honom icke blicka ned på kroppsarbetet, såsom något, det där "graden" ställt under hans värdighet.
- Väl, jag vågar kanske icke säga nej. Jag undrar t. o. m., om inte denna vanföreställning har rot i hela det svenska åskådningssättet.
- Ja, så mycket betänkligare. Men nu vill jag, att du skall förstå, att denna syn på saken är fullständigt främmande för allt, vad amerikansk bildningssträvan heter. Kroppsarbetet ser här ingen människa ned på. Jag skall för övrigt visa dig någonting synnerligen intressant och det på rak arm. Passa på, då kyparen nästa gång öppnar dörren till köksavdelningen. Jag såg nyss själv i ett sådant ögonblick en ung man, som jag har nöjet känna. Se där, pass på nu. Ser du karlen i vita förklädet, lutad över diskbänken, medan han gnor kitteln med disktrasan?
- Ja, visst.
- Well, jag säger dig, att han är en av de framgångsfullaste studenterna här vid universitetet. Jag känner honom. Han tillhör en amerikansk baptistförsamling och är varmt intresserad söndagsskollärare. Karlen är fattig, men genom att gå hit och arbeta vid diskbänken vissa timmar om dagen, tjänar han en icke föraktlig slant. Och han är ingalunda något enastående exempel. Du kan, om du stiger upp på en spårvagn, ingalunda vara säker, att icke den tjänstgörande konduktören eller föraren är en student, som behövt under sina ferier taga denna anställning, för att bättra upp sina finanser till dess terminen börjar igen. Och ingen här ser någonting särskilt anmärkningsvärt däri. Man betraktar saken endast såsom helt naturlig.
- Nåväl, vi sakna icke heller i Sverige exempel på studenter, som under sina ferier tagit anställning som kroppsarbetare.
- Jag tror mig veta det, efter vad jag någon gång sett omnämnas i edra tidningar. Skillnaden är sålunda den, att vad vi här finna vara endast som sig bör, det anse de hemma vara tillräckligt anmärkningsvärt för att böra omnämnas i tidningarna. Detta visar, att man i gamla landet ännu inte kommit ifrån den olycksaliga föreställningen, att det att gå till ett ärligt kroppsarbete är ett nedstigande på det sociala planet.
- Hör hit, gamle vän, avbröt honom pastorn. Du är nog en smula hårdhänt i din kritik över förhållandena i gamla Svea, men jag förlåter dig alltsammans, och det för en enda orsaks skull. Och vet du vilken?
- Nej.
- Jo, det är något, som gör mitt hjärta så synnerligen gott, och det är, att, när du talar om Sverige, så säger du "hemma". Och samma vana har jag till min stora glädje funnit även hos andra mina landsmän här.
- Ja, se, det må du veta, att huru belåtna vi kunna synas med allt, vad vi här ha, vi, som kommit över hit, så, ja -
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns -
så, ja, du förstår! Vårt hemland blir ändå Sverige.
- Väl, du kan inte tro, huru vårt sinne, vi, som ännu äro knutna vid det gamla landet, värmes därvid. Och så länge moder Svea har detta rum i edra hjärtan, fördraga vi gärna edra små svensk-amerikanska svagheter. Och om du för din del har några sådana, så förlåter jag dig dem bara för den präktiga middagens skull, tillade pastorn leende och slog sin värd på axeln, i detsamma de nu reste sig från bordet.
De närmaste timmarna härefter fördrevos med fortsatta resor genom ännu osedda delar av staden och till dess sevärdheter.
Först rätt sent på kvällen återfinna vi de båda herrarna i mr Halls hem, där de i dennes familjekrets och under fortsatt samtal intaga sin "supper". Då denna avslutats och samtliga reste sig från bordet, vände sig mr Hall till sin gäst och yttrade:
- Ja, nu ber jag dig slå dig ner och göra dig hemmastadd. Med mig får du lov att överse en stund, medan jag går att hjälpa min hustru i köket.
- Nå, men det var då någonting originellt. Skulle jag inte kunna få se, huru det tillgår. Men förlåt jag frågar: Är fru Hall klen?
Värdinnan skrattade på det allra hjärtligaste och förklarade, att hon aldrig en dag varit sjuk och att sedan hon blev gift med mr Hall, hade hennes tillvaro endast varit sol och sommar.
- Men varför frågar pastorn det?
- Ja, jag vet ej riktigt, men jag tycker nu själv, att det var dumt frågat.
- Ja, men det var i alla fall riktigt svenskt, inföll mr Hall, som nu måtte ha tyckt, att han kunde få vara litet elak. Säg, bror Viklef, är det inte så, att de svenska herrarna i regel komma på tanken att dela sina hustrurs mödor först sedan dessa blivit klena ?
- Väl, din fråga berör verkligen en rätt ömtålig punkt. Det är i alla händelser en sida av saken, som vi svenska äkta män icke ägnat nödigt beaktande.
- Skulle tro, att det är så. Och hör du Viklef, du är en skriftlärd man.
- Får tacka så mycket.
- Ja, men jag menar allvar. Jag vill, att du säger mig, var det står skrivet, att sedan måltiden intagits, skall hustrun med hela högar av skålar, tallrikar, koppar, knivar, gafflar och glas dra sig ut till diskbaljan, medan mannen går och slår sig ned i ett soffhörn och dåsar till vid en tidning eller en bok eller går att prata bort en timma eller två med någon av sina vänner? Det är väl ändå inte att dela ljuvt och lett? Eller hur?
Pastorn höll emellertid före, att denna angelägenhet berodde mindre av skrifttolkning än av god överenskommelse.
Under samtalets gång hade makarna dragit sig ut i köket, medförande från matbordet hela servisen. Mr Hall hade dragit av sig rocken och vikit upp skjortärmarna och stod redan med disktrasan i hand. Han diskade och frun torkade, och det hela gick med en fermitet, som tydde på, att samarbetet skänkte dem glädje.
Pastor Viklef hade följt dem till tröskeln och var mycket road av att se på.
- Detta är sålunda riktigt amerikanskt, yttrade han.
- Ja, och svensk-amerikanskt med, om du så vill. Ser du, det här är snart färdigt och sedan äro vi lediga båda. Jag har glatt mig ofantligt mycket åt en språkstund med dig i kväll, men det har också min hustru gjort, och varför skulle inte hon få vara med?
Ja, vad skulle pastorn säga om det ?
