Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att så där några minuter efter krypa till korset.. Möjligt.
Huru som helst, han ville det.
Sakta öppnade han dörren och tittade in i Lisas
kammare. Flickan satt på en stol med händerna för ansiktet.
Buss kände ett styng i hjärtat.
— Förlåt mig, Lisa. Det var kanske för hårdt, det
jag sade.
Flickan rörde sig ej och svarade icke.
Buss lade handen på hennes axel.
— Vill du icke förlåta mig?
Då lyfte Lisa hufvudet och såg på honom med
allvarliga ögon.
— Jo, det vill jag, hviskade hon.
Buss böjde sig ned och kysste henne på pannan, hvarpå
han gick ut ur rummet. Men hade han vändt sig om i
dörren, skulle han fått se med hvilken skälmskt illmarig
min Lisa såg efter honom.
— Han är dock snäll, fastän litet häftig, mumlade hon,
i det hon med ett lyckligt leende reste på sig för att gå till
sina sysslor.
Icke så mycket Buss’ häftighet som de unga
adelssnobbarnes feghet hade gjort starkt intryck på henne. Hur
många gånger hade de icke, för att göra sig intressanta,
skrutit för henne med sina bravader och dueller. Vore det
sant hvad de pladdrat, borde det knappast finnas en ung
man utom dem lefvande kvar i Stockholm. Och nu när de
blifvit utmanade och hade tillfälle att visa sitt mod och till
på köpet voro två mot en, då hade de fegt tagit till flykten
under förevändning att motståndaren vore galen. Den som
var galen var icke den unge löjtnanten, utan de själfva,
som trodde, att de skulle inbilla henne, att det var
någonting annat än rädsla och feghet, som gjorde att de
skyndade bort.
— Komma de tillbaka, skola de sannerligen icke mera
få kyssa mig. Men ingen fara. De våga nog ej. De äio
rädda för löjtnanten. Han är dock en ståtlig karl, men del
är förskräckligt hvad han lätt kan bli ond för ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
