Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omigen till återtåg. Men kungen prutade emot. Till sist,
för att icke blifva inklämd från två håll, måste han dock
gifva med sig och anträda återtåget. Norrmännen förföljde,
och häftiga strider utspunno sig. Under marschen mot
Kristiania hade kungen varit den främste, vare sig att han
i de snöhöljda skogarne trampade upp vägen åt sina
soldater eller rekognoscerade trakten; nu höll han sig till
eftertruppen och ansatte gång på gång den efterföljande fienden,
hvarigenom marschen betydligt fördröjdes. Generalerna
tyckte, att det gick för långsamt och fruktade att fienden
skulle få tid att hinna samlas i öfverlägsna skaror och
alldeles hindra återtåget. De bådo kungen icke bry sig om
förföljarne utan endast tåga framåt så hastigt som möjligt.
Men fåfängt. Så fort kungen fick se skymten af norska
soldater stormade han mot dem.
Till slut vände sig en af generalerna till honom.
— Ers majestät förstår sig endast på att gå framåt
och har ingen erfarenhet om, huru en motsatt rörelse bör
ledas. Jag anhåller om befälet öfver eftertroppen och tror
mig då kunna ansvara för härens räddning.
Kungen betänkte sig några ögonblick. I allmänhet,
i synnerhet under de senare åren, då motgångarne ansatte
honom, tyckte han ej om generalernas påminnelser och råd
och brukade merendels lämna dem helt och hållet utan
afseende. Äfven denna gång trodde de, att det skulle bli
utan verkan. Så mycket större blef därför öfverraskningen,
icke minst hos den general, som kommit fram med
förslaget, att kungen gick in därpå.
— Välan! sade han. Det är riktigt, som generaln
sagt, att jag mest tycker om att gå framåt och att jag har
föga erfarenhet af att tåga tillbaka. Tag därför befälet
öfver eftertroppen och gif mig undervisning äfven i detta
krigssätt.
Generalen — det var Hamilton — tog alltså befälet
öfver eftertroppen, och nu gick det raskare mot svenska
gränsen. Norrmännen blefvo efter, till dess de, då
svenskarne nått Glommen, åter upphunno dem. Medan kungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
