Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, skall du ej krypa upp. Jag håller på att
kväfvas, hördes Björns röst från underjorden.
— Vänta! Ännu vågar jag ej gå upp. Jag måste
vänta, tills dess vakten gått sin väg, svarade jag.
— Måtte han bara skynda sig, annars storknar jag,
brummade Björn.
Några ögonblick därefter var vakten försvunnen. Jag
kröp upp och släpade säcken efter mig. Genast stack Björn
upp sitt smutsiga hufvud och ville följa efter.
— Vänta, vänta! hviskade jag och tryckte ned honom
i hålet.
— Hvarför det? frågade han förvånad.
— Jag ser vakten åter komma.
Jag lade mig ned på marken och höll mig orörlig.
Vakten stannade och såg åt det håll, där vi befunno oss.
Tydligen hade någonting fäst hans uppmärksamhet. Kanske
han sett, då jag kröp upp.
Det var förfärliga ögonblick. Hjärtat klappade på mig,
så att jag trodde, att bröstet skulle sprängas. Det gällde
lif eller död, friheten eller att åter bli lefvande begrafven.
Ändtligen aflägsnade sig vakten. Han trodde tydligen,
att han misstagit sig och tog väl mig för en sten eller en
trädstam.
Nu måste vi skynda oss. Jag hviskade åt Björn att
han kunde komma upp, och ögonblicket därefter hade äfven
han kraflat sig ur hålet. Men vakten närmade sig ännu
en gång och vi måste under den ohyggligaste spänning
ligga utsträckta orörliga på marken.
Så försvann han igen. Då reste vi på oss, kastade
säckarne på ryggen och begåfvo oss skyndsamt därifrån.
Ah, hvilka djupa andetag vi togo. Det föreföll oss som
om luften här varit en annan, renare, friskare än innanför
muren. Blodet rusade snabbare i våra ådror, och vi kände
oss spänstigare och gladare än på långa tider. Och med
snabba steg gingo vi västerut mot lifvet — eller döden.
Hela natten gingo vi oförtrutet, så fort vi kunde. Vi
visste, att det framför allt gällde att följande dag vara så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
